Forntida Egypten – Wikipedia

Forntida Egypten – Wikipedia
Hoppa till innehållet
Från Wikipedia
(Omdirigerad från
Forntidens Egypten
Egyptens
historia
Denna artikel är en del av
en serie
Forntida Egypten
Fördynastisk tid
(innan 3000 f.Kr.)
Protodynastisk tid
(omkring 3000 f.Kr.)
Tidig dynastisk tid
(omkring 2900–2770 f.Kr.)
Gamla riket
(omkring 2650–2150 f.Kr.)
Första mellantiden
(omkring 2150–2040 f.Kr.)
Mellersta riket
(ca 2040–ca 1640 f.Kr.)
Andra mellantiden
(ungefär 1800-1550 f.Kr.)
Nya riket
(omkring 1550–1070 f.Kr.)
Tredje mellantiden
(omkring 1070–664 f.Kr.)
Första persiska perioden
(343–331 f.Kr.)
Sentiden
(omkring 664- 331 f.Kr.)
Andra persiska perioden
(343–331 f.Kr.)
Ptolemeiska Egypten
(305–30 f.Kr.)
Romerska Egypten
Sassanidiska Egypten
Medeltida Egypten
Fatimidiska Egypten
(909–1171)
Ayyubidiska Egypten
(1171–1250)
Mamluksultanatet i Egypten
(1250–1517)
Tidigmoderna tiden
Eyaletet Egypten
(1517–1798)
Franska fälttåget
Muhammed Ali-dynastin
(1804/1806–1952)
Khedivatet Egypten
(1867–1914)
Moderna Egypten
Sultanatet Egypten
(1914–1922)
Kungariket Egypten
(1922–1953)
Republiken Egypten
(1952–)
Det
forntida Egypten
(även
forna Egypten
forntidens Egypten
med mera) var en civilisation i nordöstra
Afrika
med centrum längs floden
Nilen
i det som i dag är den moderna staten
Egypten
. Den egyptiska civilisationen uppstod runt 3150
f.Kr. (enligt dagens vedertagna
egyptologiska
kronologi)
genom att
Övre Egypten
och
Nedre Egypten
enades under den förste
faraon
Narmer
Egyptens forntida historia är indelad i en följd av förhållandevis stabila "kungariken" åtskilda av mer instabila perioder som kallas "mellantider":
Gamla riket
under
äldre bronsålder
Mellersta riket
och
Nya riket
under
yngre bronsålder
. Egypten nådde sin storhetstid under det Nya riket under elva faraoner som samtliga gick under namnet
Ramses
och upplevde därefter en gradvis nedgång. Egypten blev invaderat flera gånger under den så kallade
sentiden
. Efter den sista erövringen, som leddes av
Alexander den store
, grundade en av Alexanders generaler,
Ptolemaios I Soter
, den
ptolemeiska dynastin
som styrde Egypten fram till 30 f.Kr. då det erövrades av
Rom
och införlivades i det romerska riket som en
provins
Den egyptiska civilisationen var mycket långlivad, något som var möjligt tack vare dess förmåga att anpassa sig till förhållandena i Nildalen. De årligt återkommande översvämningarna av Nilen och välorganiserad konstbevattning av den bördiga dalen gav en mängd olika grödor, något som gjorde social och kulturell utveckling möjlig. Regelbundna rika skördar gjorde att de forntida egyptierna kunde ägna sig åt att utvinna mineraler i Nildalen och de omgivande ökenområdena, utveckla det hieroglyfiska skriftspråket, utöva omfattande handel med kringliggande regioner och bygga upp en slagkraftig militärmakt. De som övervakade och organiserade dessa åtaganden var en byråkratisk elit av skrivare, religiösa ledare och administratörer. Dessa lydde under farao som säkerställde samverkan och enighet för egyptierna genom ett komplext system av
religiösa föreställningar
De forntida egyptierna verkade inom en rad olika områden. De utvecklade stenbrytning,
lantmäteri
och byggteknik som ledde till uppförandet av monumentala
pyramider
, tempel och obelisker. De utvecklade även en egen
matematik
, en effektiv medicinsk läkekonst, bevattningsanläggningar, teknik för jordbruket och de första kända fartygen.
Från egyptierna kommer också egyptisk
fajans
och glas,
litteratur
och historiens första nedtecknade fredsfördrag.
Det forntida Egypten lämnade efter sig ett bestående socialt och kulturellt arv. Dess konst och arkitektur kopierades av många andra civilisationer och dess konstföremål spreds över stora delar av världen. De monumentala ruinerna har inspirerat resenärer, upptäcktsresanden och författare i århundraden. Under
tidigmodern tid
ökade uppskattningen av Egyptens historiska arv genom antikviteter och arkeologiska utgrävningar. Det ledde också till utvecklingen av den moderna
egyptologin
, den vetenskapliga läran om det forntida Egypten.
Historia
redigera
redigera wikitext
Egyptens historia
Det forntida Egyptens
dynastier
cirka 3000 - 30 f.
Kr.
Fördynastisk tid
Tidig dynastisk tid
1:a
2:a
Gamla riket
3:e
4:e
5:e
6:e
Första mellantiden
7:e
8:e
9:e
10:e
tidig 11:e
Mellersta riket
sen 11:e
12:e
13:e
14:e
Andra mellantiden
15:e
16:e
17:e
Nya riket
18:e
19:e
20:e
Tredje mellantiden
21:a
22:a
23:e
24:e
25:e
Sentiden
26:e
27:e
28:e
29:e
30:e
31:a
Grekisk-romersk tid
Alexander den store
Ptolemeiska dynastin
Floden
Nilen
har möjliggjort liv och mänskliga samhällen i Nildalen under en stor del av mänsklighetens historia.
Dess bördiga
flodslätt
gjorde det möjligt att utveckla en fast jordbruksekonomi och en avancerad, centraliserad civilisation.
Nomadiska
jägare-samlare
bosatte sig i Nildalen i slutet av
pleistocen
för ungefär 120
000 år sedan. Under senare delen av
äldre stenåldern
blev klimatet i Nordafrika varmare och torrare och koncentrerade mänskliga populationer till själva Nildalen.
Egyptens historia och kultur indelas i tre "riken" med mellanliggande tidsperioder. Till detta tillkommer 30 dynastier ordnade efter de styrande härskarfamiljerna, vilka delvis överlappar varandra.
10
Kronologi och regentlängder för faraonerna tas upp i artikeln
Egyptens härskare
Fördynastisk tid
redigera
redigera wikitext
Huvudartikel:
Fördynastisk tid
En typisk Gerzeh-kruka från fördynastisk tid med dekor som föreställer gaseller.
Under fördynastisk tid och de tidiga dynastierna var klimatet i Egypten inte lika torrt som det är idag. Stora delar av Egypten bestod av trädbeväxt
savann
där olika hovdjur levde i stora hjordar; växtligheten var frodigare och djurlivet rikare. I Nildalen fanns också en stor population av olika vattenfåglar. De tidiga egyptierna livnärde sig delvis på jakt och det var också under den här perioden som många djurarter tämjdes för första gången.
11
Runt 5500 f.
Kr. hade de små stammarna kring Nildalen utvecklat stabila jordbrukskulturer som också ägnade sig åt
djurskötsel
. De utvecklade en säregen estetik för keramik och föremål som kammar, armband och dekorativa pärlor. Den största av dessa kulturer i södra Egypten var
badarikulturen
som är känd för keramik av hög kvalitet, stenverktyg och bruk av koppar.
12
I norra Egypten följdes badarikulturen av amratian- och gerzeankulturerna,
13
som också var först med flera teknologiska innovationer. Från Gerzian finns också bevis för kontakt med
Kanaan
och
Byblos
14
I södra Egypten bredde
naqadakulturen
ut sig i Nilområdet kring 4000 f.
Kr. och delade många drag med badarikulturen. Redan under denna tid importerades
obsidian
, vulkaniskt glas, från
Etiopien
och användes för att tillverka skärverktyg och andra föremål.
15
Under spannet av cirka 1
000 år utvecklades naqadakulturen från en grupp småskaliga jordbrukssamhällen till en mäktig civilisation med envåldshärskare som hade omfattande kontroll över befolkningen och resurserna i Nildalen.
16
De etablerade maktcentra i
Hierakonpolis
och senare i
Abydos
och utökade sitt territorium norrut utmed
Nildeltat
17
Naqadakulturen bedrev även handel med
Nubien
i söder, oaserna i
Libyska öknen
västerut och kulturerna vid östra
Medelhavet
17
Nubiska kungagravar vid Qustul fylldes med föremål som bär de tidigaste kända exemplen på egyptiska dynastiska symboler, bland annat Egyptens vita krona och falken.
18
19
Naqadakulturen tillverkade föremål som speglade elitens makt och rikedom, men även föremål för vardagsbruk för de lägre samhällsklasserna, som kammar, statyetter, målad keramik, dekorativa stenvaser av hög kvalitet, kosmetika samt smycken av guld,
lapis lazuli
och elfenben. Naqadiska hantverkare uppfann även en
keramisk glasyr
som kallas
egyptisk fajans
som användes långt in i den romerska eran som dekor för koppar, amuletter och figuriner.
20
Under den sista fördynastiska perioden började naqadakulturen att använda skrivna symboler som efter hand utvecklades till det fullt utvecklade skriftspråk som kallas
hieroglyfer
, det
fornegyptiska
språkets skriftsystem.
Tidig dynastisk tid (cirka 3050–2686 f.
Kr.)
redigera
redigera wikitext
Huvudartikel:
Tidig dynastisk tid
Narmerpaletten
avbildar enandet av de två egyptiska kungarikena till ett.
21
Under 200-talet f.
Kr. sammanställde den egyptiske prästen
Manetho
en lista över alla faraoner som regerat från
Menes
fram till hans egen tid och grupperade dem i 30 dynastier, det system som används än idag.
22
Han började kungalängden med Meni (Menes på grekiska) som tros ha varit den som enade de två kungarikena i
övre Egypten
och
nedre Egypten
i slutet av 3000-talet f.
Kr.
23
Enandet skedde däremot mer gradvis än vad forntida egyptiska krönikörer beskrev det, och det finns inga samtida historiska källor som beskriver Menes. Vissa historiker anser idag att Menes egentligen var farao
Narmer
som avbildades som kung på den ceremoniella
Narmerpaletten
, en dekorativ stentavla som visar hur den förste farao symboliskt enar de två rikena.
24
Under fördynastisk tid från cirka 3150 f.
Kr. befäste de första faraonerna sin kontroll över norra Egypten genom att grunda en huvudstad vid
Memfis
. Från denna maktbas kunde de utöva kontroll över befolkningen, deras arbetsstyrka, och jordbruket i det bördiga floddeltat samt de lönsamma och viktiga handelsvägarna till
Levanten
. Faraonernas ökande makt och rikedomar under den tidiga dynastiska perioden speglades i de rika gravarna av
mastaba
-typ och gravkultbyggnaderna vid
Abydos
som var till för att upphöja faraonerna till gudastatus efter döden.
25
Kungamakten utvecklades till en bestående och stark institution under de tidiga faraonerna och gav legitimitet åt det centraliserade styret över
jordbruksmark
, arbetskraft och resurser som lade grunden till Egyptens överlevnad och tillväxt.
26
Gamla riket (2686–2181 f.
Kr.)
redigera
redigera wikitext
Huvudartikel:
Gamla riket
Pyramiderna i Giza.
Under det
Gamla riket
gjordes stora framsteg inom arkitektur, konst och teknologi. Detta var till stor del en följd av att produktiviteten inom jordbruket ökade med hjälp av en välutvecklad, centraliserad byråkrati.
27
Många av det forntida Egyptens största bedrifter,
Gizaplatån
och
sfinxen i Giza
, byggdes under Gamla riket. Under ledning av en ’’tjati’’, den högste tjänstemannen i riket, samlade staten in skatter, samordnade konstbevattning, kommenderade ut arbetskraft till byggnadsprojekt och grundade ett
rättssystem
för att upprätthålla fred och ordning.
28
Farao
Chefrens
gravstaty från cirka 2570 f.
Kr.
Med framväxten av en statlig administration uppstod en ny klass av
skrivare
och tjänstemän som tilldelades mark av farao som betalning för sina tjänster. Faraoner tilldelade även lantegendomar till dödskulter och tempel som betalning för att de skulle dyrka och tillbe honom efter döden. Forskare anser att efter fem århundraden av frikostiga donationer undergrävdes faraonernas ekonomiska makt och ledde till att de inte längre kunde upprätthålla centralmakten.
29
I takt med att faraonernas makt minskade började regionala guvernörer,
nomarker
, att utmana det centraliserade enväldet. Maktskiftet och en lång och svår period av torka som varade cirka 2200–2150 f.
Kr.
30
anses ha kastat Egypten in i en period 140 år av svält och interna konflikter som kallas
första mellantiden
, en period av kulturell och ekonomisk nedgång.
31
Första mellantiden (2181–1991 f.
Kr.)
redigera
redigera wikitext
Huvudartikel:
Första mellantiden
Efter att centralmakten i Egypten kollapsade i slutet av det Gamla riket kunde administrationen inte längre upprätthålla en stabil ekonomi. Regionala guvernörer fick inget stöd av farao för att motverka kriser. Matbrist och politiska konflikter förvärrades och ledde till svält och lokala stridigheter. Trots motgångarna lyckades lokala ledare som blivit fria från sin beroendeställning gentemot farao agera självständigt och utveckla framgångsrika samhällen inom sina provinser. Det lokala självstyret ledde till att provinserna fick direkt kontroll över mer resurser och därmed rikare, något som ledde till större och rikare gravar inom samtliga sociala klasser.
32
Lokala hantverkare började använda sig av motiv som tidigare varit förbehållna den kungliga familjen inom Gamla riket. Samtidigt utvecklade skrivare en litteratur som uttryckte den optimism och originalitet som kännetecknade den första mellantiden.
33
De självständiga lokala härskarna började snart att konkurrera med varandra om landområden och politisk makt. Runt 2160 f.
Kr. hade härskare i
Herakleopolis
tagit kontroll över norra Egypten, medan den rivaliserande
Intefklanen
Thebe
härskade i södra Egypten. Intefklanen började gradvis öka sitt inflytande norrut och kom då i direkt konflikt med Herakleopolis. Runt 2055 f.
Kr. besegrade en styrka ledd av
Mentuhotep II
härskarna i Herakleopolis och enade återigen Egypten. Därmed inleddes en ny period av ekonomisk och kulturell blomstring som kallas
Mellersta riket
34
Mellersta riket (2134–1690 f.
Kr.)
redigera
redigera wikitext
Huvudartikel:
Mellersta riket
Amenemhet III, den siste store härskaren under Mellersta riket.
Faraonerna under Mellersta riket återupprättade välstånd och stabilitet i Egypten, och stimulerade till en utveckling av konst, litteratur och monumentala byggnadsprojekt.
35
Mentuhotep II och hans tronföljare inom den elfte dynastin regerade från Thebe, men huvudstaden flyttades runt 1985 f.
Kr. av
Amenemhet I
(tolfte dynastin) till
Itjtawy
Fayoumoasen
36
Från Itjtawy ledde den tolfte dynastins faraoner det långsiktiga arbetet med att skapa ny åkermark och organisera konstbevattningsprojekt för att öka jordbruksproduktionen. Den tolfte dynastins härskare erövrade även områden i
Nubien
, en region med många stenbrott och guldgruvor, och byggde fästningar i östra Nildeltat för att försvara sig mot yttre fiender.
37
Med stabil militär och politisk kontroll över omfattande resurser i form av åkermark och mineraltillgångar blomstrade Egyptens befolkning, konst och religion. Den religiösa elitism som rådde under Gamla riket förändrades och inställningen till gudarna i det Mellersta riket blev mer inriktat på personliga uttryck av
fromhet
. Det innebar en sorts "demokratisering" av efterlivet som innebar att alla människor ansågs ha en själ och att de var välkomna i gudarnas sällskap i livet efter döden.
38
Litteraturen under Mellersta riket byggde på sofistikerade teman och personligheter som skildrades med en säker och uttrycksfull stil.
33
Relief- och porträttskulpturer fick också mer förfinade detaljer och det utvecklades en grad av teknisk skicklighet som inte funnits tidigare.
39
Den sista stora härskaren under Mellersta riket,
Amenemhet III
, lät folk från de asiatiska grannområdena bosätta sig i Nildeltat för att täcka behovet av arbetskraft som krävdes inom gruvnäringen och de stora byggnadsprojekten. Byggandet och gruvverksamheten i kombination med en period med otillräckliga årliga översvämningar av Nilen överansträngde med tiden ekonomin och ledde in i Andra mellantiden under 13:e och 14:e dynastierna. Under denna nedgång började de asiatiska nybyggarna att ta kontroll först över Nildeltat, sedan hela Egypten under benämningen
hyksos
40
Andra mellantiden (1674–1549 f.
Kr.) och Hyksos
redigera
redigera wikitext
Huvudartikel:
Andra mellantiden
Det forntida Egyptens största geografiska utbredning; 1400-talet f.
Kr.
Cirka 1785 f.
Kr. tog
semitiska
folk från
Kanaan
över makten från de försvagade inhemska faraonerna och tvingade den centrala administrationen att dra sig tillbaka till Thebe. Farao reducerades till en
vasall
som förväntades betala tribut till de nya härskarna.
41
De nya utländska härskarna kallades
hyksos
av egyptierna och behöll stora delar av den administrativa strukturen, framställde sig själva som de nya faraonerna och anammade egyptisk kultur. Hyksos använde kanaanitiska namn, bland annat efter semitiska gudar som
Anath
eller
Ba'al
. De semitiska erövrarna införde nya verktyg och uppfinningar i Egypten, bland annat
kompositpilbågen
och hästdragna
stridsvagnar
42
Efter reträtten till Thebe hamnade de infödda egyptiska faraonerna i en svår situation, med kanaanitiska hyksos i norr och deras
nubiska
allierade i
Kush
i söder. Efter många år av vasallskap lyckades faraonerna i Thebe bygga upp tillräckligt stora styrkor. De gick i öppen konflikt med Hyksos under en period som varade över 30 år, fram till 1555 f.
Kr.
41
Faraonerna
Seqenenre Tao II
och
Kamose
besegrade nubierna i söder, men inte hyksos i norr. Det blev istället Kamoses efterföljare,
Ahmose I
, som efter en längre tids krig lyckades utplåna Hyksos som maktfaktor i Egypten. Den nya period som följde kallas Nya riket, en period då militärmakt blev en central prioritering för faraoner som önskade flytta fram Egyptens gränser och utöka dess makt i regionen.
43
Nya riket (1549–1069 f.
Kr.)
redigera
redigera wikitext
Huvudartikel:
Nya riket
Nya rikets faraoner grundlade en period av oöverträffad utveckling genom att säkra Egyptens gränser och stärka diplomatiska förbindelser med sina grannar. De fälttåg som leddes av
Thutmosis I
och hans sonson
Thutmosis III
utökade faraonernas inflytande till kungariket
Niya
i nordvästra
Syrien
, och upp till Nilens fjärde katarakt (stora vattenfall) i
Nubien
. De säkrade därmed importen av viktiga råvaror som brons och trä.
44
Nya rikets faraoner skapade omfattande byggnadsverk för att ära guden
Amon
med kultcentrum i
Karnak
vid Thebe. De byggde monument för att hylla sina egna gärningar, både faktiska och upplevda. Bland annat använde den kvinnliga faraonen
Hatshepsut
den typen av propaganda för att legitimera sina anspråk på kungamakten.
45
Hatshepsuts framgångsrika styre omfattade handelsexpeditioner till
Punt
vid
Röda havet
samt byggandet av ett elegant gravtempel, kolossala obelisker och ett kapell i Karnak. Trots hennes framgångar gjorde hennes adoptivson Thutmosis III allt för att utplåna spåren av hennes gärningar under senare delen av sitt styre, möjligtvis som hämnd för att hon tidigare lade beslag på hans rättmätiga anspråk till kungamakten.
46
Kolossala statyer av
Ramses II
vid ingången till templet i
Abu Simbel
Runt 1350 f.
Kr. hotades stabiliteten i Nya riket när
Amenhotep IV
blev farao och inledde en serie av radikala och kaotiska reformer. Han bytte namn till
Akhenaten
och framhävde den tidigare rätt okända
solguden
Aton
som
den enda sanna guden
, förtryckte dyrkan av andra gudar och gick till direkt angrepp mot prästernas makt i det egyptiska samhället.
47
Han flyttade huvudstaden till den nya staden Akhetaton (dagens
Amarna
) och bortsåg från utvecklingen i grannområdet där
hettiter
mittanier
och
assyrier
slogs om makten. I stället gick han helt upp i sin nya radikala religion och dess säregna konstuttryck. Efter Akhenatons död övergavs snabbt kulten kring solguden Aton. Akhenatons efterföljare,
Tutankhamon
Ay
och
Horemheb
försökte i möjlig mån utplåna minnet av Akhenatons hädelser, en period som numera är känd som amarnaperioden.
48
Ramses II
, även känd som Ramses den store, blev farao cirka 1279 f.
Kr. Han byggde fler tempel, reste fler statyer och obelisker och avlade fler barn än någon farao i Egyptens historia.
49
Ramses var en djärv militär ledare som ledde en armé mot
hettiterna
slaget vid Kadesh
i dagens Syrien. Egyptierna och hettiterna slogs tills ett dödläge uppstod och skrev därefter på världshistoriens första bevarade
fredsfördrag
år 1258 f.
Kr.
50
Egypten drog sig därefter i stort sett helt tillbaka från Levanten och överlät maktkampen i regionen till hettiterna i strid med
assyrierna
och de nyligen anlända
frygerna
. Det rika Egypten var dock ett frestande mål för anfall utifrån, särskilt av libyska
berber
västerut och de så kallade
sjöfolken
, en mäktig allians av olika folkslag som bland annat bestod av grekiska sjörövare från
Egeiska havet
. Till en början lyckades Egypten stå emot angreppen, men förlorade till slut kontrollen över södra Syrien och Kanaan, (ארץ כנען, hebreiska) till assyrier och hettiter. Effekten av anfallen från yttre fiender förvärrades av inre problem som korruption,
gravplundring
och social oro. De högsta prästerna vid Amons tempel i Thebe samlade på sig omfattande landområden och rikedomar och deras ökade makt ledde till en splittring av landet under den tredje mellantiden.
51
Tredje mellantiden (1069–653 f.
Kr.)
redigera
redigera wikitext
Cirka 730 f.
Kr. invaderade libyer västerifrån och slog sönder den politiska enheten i Egypten.
Huvudartikel:
Tredje mellantiden
Efter
Ramses XI
:s död 1078 f.
Kr. tog
Smendes
över makten i norra Egypten från staden
Tanis
. Södra Egypten kontrollerades av Amons överstepräster i Thebe som endast gav Smendes ett formellt erkännande, men i övrigt ansåg sig självständiga.
52
Vid denna tid hade libyer börjat bosätta sig i västra Nildeltat och deras hövdingar hade blivit allt mer autonoma. Libyska furstar tog makten i deltat under
Sheshonk I
945 f.
Kr. och grundade den libyska dynastin som regerade från
Bubastis
i cirka 200 år. Sheshonk tog även kontroll över södra Egypten genom att placera familjemedlemmar på strategiska positioner inom prästerskapet. Det libyska styret försvagades i och med att en rivaliserande dynasti kom till makten i deltat runt
Leontopolis
, och samtidigt ökade hotet från
Kush
i söder.
53
Efter flera årtusenden av handel, kulturutbyte, ockupation, assimilation och krig med Egypten
54
55
invaderade den kushitiske kungen
Pije
Egypten cirka 727 f.
Kr. från huvudstaden
Napata
. Piye tog snabbt kontroll först över Thebe och sedan Nildeltat
56
och lät resa en
stele
för att fira sin seger. Piye lade därmed grunden för den
25:e dynastins
faraoner (bland annat
Taharka
) och enade ännu en gång norra och södra Egypten i ett rike. Det återförenade storriket i Nildalen blev större än det varit sedan Nya riket och en renässansperiod inleddes.
57
Religion, konst och arkitektur nådde åter de höjder som de upplevt under storhetsperioderna under Gamla, Mellersta och Nya riket.
58
Det var under den 25:e dynastin som Nildalen för första gången sedan Mellersta riket fick uppleva storskaligt byggande av pyramider, bland annat i det som idag är
Sudan
59
60
61
Egyptens ställning mot dess grannar försämrades däremot påtagligt mot slutet av den tredje mellanperioden. Dess allierade i södra Levanten ingick i det
assyriska riket
och runt 700 f.
Kr. blev krig mellan de två stormakterna oundvikligt. Taharqa nådde viss framgång i att få grepp om områden i Levanten. Han räddade bland annat Jerusalem och kung Esekiel från den assyriske kungen
Sennacherib
, men egyptierna blev inom kort bortdrivna från regionen. Mellan 671 och 667 f.
Kr. invaderade assyrierna Egypten under kung
Esarhaddon
. Taharqa tvingades bort av Esarhaddon och flydde tillbaka till sina hemtrakter i
Nubien
. Esarhaddon installerade lojala kungar och guvernörer och utvisade samtliga nubier och kushiter från Egypten. Men de nya härskarna kunde dock inte behålla makten länge. Inom två år återvände Taharqa från Nubien och återtog kontrollen över Egypten ända upp till Memfis. Esarhaddon försökte att än en gång tvinga bort Taharka, men blev sjuk och dog innan han kunde organisera en ny invasion. Tronföljaren
Assurbanipal
skickade en mindre styrka som tvingade ut Taharka från Memfis, och han dog två år senare. Taharqas efterföljare
Tantamun
besegrade
Necho I
, härskaren som installerades av Assurbanipal, och återtog Thebe. Assyrierna skickade då en stor armé söderut, drev Tantamani på flykt och plundrade Thebe så grundligt att staden aldrig mer lyckades återhämta sig. En inhemsk härskare,
Psammetikus I
, sattes på tronen som en vasall till Assurbanipal.
62
25:e dynastin.
Sentiden (672–332 f.
Kr.)
redigera
redigera wikitext
Huvudartikel:
Sentiden
Assyrierna infogade aldrig Egypten under eget styre, utan lämnade makten till vasaller som kom att bli den
26:e dynastin
. Runt 653
f.
Kr. lyckades
Psammetikus I
bryta sig loss från den assyriska överhögheten med relativt fredliga medel medan Assyrien låg i krig med
Elam
. Psamtik ingick en allians med
Lydien
och värvade grekiska legosoldater som senare rekryterades för att skapa den första egyptiska flottan.
Psamtik och hans efterträdare var noga med att upprätthålla fredliga relationer med Assyrien. Det grekiska inflytandet ökade kraftigt i och med att staden
Naukratis
blev centralort för den grekiska befolkningen i Nildeltat. 609 f.
Kr. gick farao
Necho II
ut i krig mot
Babylonien
Kaldeen
Medien
och
skyterna
för att rädda Assyrien som drabbades av ett brutalt inbördeskrig och riskerade att bli invaderat av en koalition av fiender. Försöket att rädda de forna härskarna misslyckades dock. Egyptierna väntade för länge med att intervenera. Den assyriska huvudstaden
Nineveh
hade redan fallit och kung
Sin-shar-ishkun
var död när Necho II skickade sina arméer norrut.
Necho II besegrade utan svårigheter den israelitiska styrkan ledd av kung
Josia
, men förlorade tillsammans med sina assyriska allierade mot en koalition av babylonier, meder och skyter vid slaget vid
Harran
. Necho II besegrades slutgiltigt vid
Karkemish
i Araméen (dagens Syrien) 605 f.
Kr. av den babyloniske kungen
Nebukadnessar II
. Egyptierna blev kvar i området under några decennier och stred om resterna av det assyriska riket i Levanten. De drevs till sist tillbaka, och Nebukadnessar lyckades till och med invadera Egypten 567 f.
Kr.
63
Kungarna i den 26:e dynastin förlade sin huvudstad vid
Sais
och översåg en kort men intensiv uppgång i ekonomi och kultur, men 525
f.
Kr. invaderades Egypten av det mäktiga
persiska riket
under
Kambyses II
som lyckades tillfångata farao
Psammetikus III
vid slaget vi
Pelusium
. Kambyses tog sedan formellt titeln som farao, men styrde från
Susa
i Persien (dagens
Iran
) och lämnade Egypten att styras av en
satrap
, en lokal guvernör i det
akemenidiska Persien
. Under 400-talet
f.
Kr. utbröt en rad relativt framgångsrika lokala revolter, men Egypten som helhet blev lyckades inte driva ut de persiska härskarna.
64
Egypten blev tillsammans med
Cypern
och
Fenicien
(dagens
Libanon
) del av det sjätte satrapregionen i det akamenidiska riket. Den första perioden av persiskt styre i Egypten, den
27:e dynastin
, tog slut 402
f.
Kr. och 380 till 343 styrde den
30:e dynastin
över Egypten, det sista inhemska egyptiska kungadynastin, fram till
Nektanebos II
. Det persiska styret återuppstod för en kort period under den
31:a dynastin
från 343
f.
Kr. men ett knappt decennium senare fick den persiske kungen
Mazaces
överlämna makten till
makedonska greker
under
Alexander den store
helt utan strid.
65
Ptoleméerna
redigera
redigera wikitext
Efter att
Alexander den store
erövrade Egypten välkomnades han som en befriare. Den statliga byråkrati som grundlades av Alexanders arvtagare,
ptoleméerna
, byggde på en egyptisk modell med sin huvudstad i
Alexandria
. Staden blev ett föredöme för grekiskt styre och utvecklades till ett vida känt lärosäte och kulturcentrum med det berömda
biblioteket i Alexandria
som mittpunkt.
66
Det lika berömda
fyrtornet i Alexandria
, ett av de ursprungliga
sju underverken
, visade vägen för fartyg och lockade handel till staden samtidigt som ptoleméerna uppmuntrade till kommersiell verksamhet och mycket lönsam
papyrustillverkning
67
Grekisk kultur
ersatte inte den inhemska kulturen helt; ptoleméerna respekterade de uråldriga egyptiska traditionerna för att säkra sin popularitet hos lokalbefolkningen. De ptolemeiska härskarna byggde nya tempel i egyptisk stil, stödde kulter och framställde sig själva som faraoner. Vissa traditioner kombinerade gammalt och nytt, till exempel genom att
egyptiska gudar
synkretiserades
till nya gudar, till exempel
Serapis
, samtidigt som klassisk grekisk skulpturkonst påverkade utformningen av traditionella egyptiska motiv. Trots att ptoleméerna utövade ett försiktigt styre, uppstod emellanåt kriser i form av inhemska uppror, uppslitande släktfejder och omfattande upplopp i Alexandria efter
Ptolemaios IV
:s död 205 f.
Kr.
68
Rom
, som var beroende av spannmålsimport från det bördiga Egypten, blev snart inblandat i det politiska spelet. Återkommande uppror, schackrande politiker och hotet från Syrien gjorde situationen i landet alltför instabil, och till slut skickade Rom sina arméer för att säkra regionens lojalitet.
69
Egypten under Rom
redigera
redigera wikitext
Fayyum-porträtten
, ett av de mest kända exemplen på en sammansmältning av egyptisk och romersk kultur.
Egypten blev en provins i det
romerska riket
efter att
Markus Antonius
och drottning
Kleopatra VII
besegrades av
Augustus
(då Octavianus) vid
sjöslaget vid Actium
30 f.
Kr. Rom var starkt beroende av spannmålsimporten från Egypten och försvarade sitt grepp om provinsen ihärdigt. Under befäl av en
Praefectus Aegypti
utsedd direkt av kejsaren, slog den romerska armén ner uppror, övervakade insamlandet av höga skatter och försvarade landet mot de rövarband som tidigare varit ett stort problem.
70
Alexandria
blev under denna tid en allt viktigare knutpunkt för import av de lyxvaror österifrån som var hett eftertraktade i Rom.
71
Romarna hade inte samma respekt för egyptisk kultur som grekerna, men trots det fortlevde bruket av mumifiering och dyrkan av de inhemska gudarna. Bruket av så kallade
mumieporträtt
levde vidare, och en del romerska kejsare lät sig själva bli avbildade som faraoner, om än inte i samma utsträckning som de ptolemaiska härskarna. De romerska kejsarna bosatte sig aldrig i Egypten och utförde aldrig några av faraonernas traditionella ceremoniella funktioner. Den lokala administrationen formades efter romersk modell och utestängde egyptier.
72
Under första århundradet e.Kr. började
kristendomen
etablera sig i Egypten som en bland många accepterade
kulter
. Det var dock en kompromisslös,
monoteistisk
troslära som ville vinna över människor från andra religioner, något som hotade rådande religiösa traditioner. På grund av detta förföljdes kristna, en förföljelse som kulminerade med de stora utrensningarna under
Diocletianus
från 303, men som kristendomen överlevde.
73
Den kristne kejsaren
Theodosius
införde år 391 en lag som förbjöd
hedniska
riter och som stängde icke-kristna tempel.
74
I Alexandria skedde de mest omfattande upploppen mot hedningar och många privata och offentliga avbilder av gudar förstördes.
75
Egyptens hedniska kultur började därför förfalla. Lokalbefolkningen fortsatte att tala
egyptiska
, men kunskapen om skriftspråket glömdes bort i och med att det traditionella egyptiska prästerskapet försvann. De tempelinstitutioner som funnits omvandlades ibland till kristna kyrkor, eller övergavs för att gradvis slukas av öknen.
76
Under 300-talet delades det romerska riket i två halvor med Egypten i den östra halvan, det som kom att kallas det
Bysantinska riket
. Östrom blev alltmer influerat av asiatisk kultur och kopplingarna till den äldre
grekisk-romerska kulturen
. Det grekiska systemet för lokalstyre försvann helt under den här perioden. De
sasanidiska
perserna intog Egypten en kort period år 618 under kung
Khosrow II
, men kastades tio år senare ut under ledning av den bysantinske kejsaren
Herakleios
Muslimska erövringen
redigera
redigera wikitext
Efter profeten
Muhammeds
död 632 skickade
kalif Omar
, Muhammeds arvtagare, en arabisk armé på 4000 man under ledning av
Amr ibn al-As
för att sprida
islam
västerut. Den arabiska styrkan gick in i Egypten i december 639 och avancerade snabbt mot Nildeltat. De bysantinska garnisonerna var försvagade av krigen mot perserna och drog sig tillbaka till befästa städer där de höll ut, i vissa fall över ett år. Araberna fick snart förstärkningar och i april 641 intog de Alexandria. Bysantinerna organiserade en flotta med syfte att återta Egypten och lyckades återta Alexandria 645, men förlorade den åter till araberna året därpå. Den arabiska muslimska erövringen säkrades därmed, och nästan tusen år av grekisk-romerskt styre över Egypten gick till ända.
Lokalbefolkningen, de inhemska kristna
kopterna
utövade dock motstånd mot det arabiska styret ända in på 800-talet. Araberna införde en särskild skatt,
jizya
, på de kristna egyptierna. De fick status som
dhimmi
, icke-muslimska medborgare, och inga infödda egyptier fick gå med i armén. Under 600-talet kallade araberna ursprungsbefolkningen
quft
, ursprunget till ordet "kopt", och deras icke-
chalcedonska
kristna kyrka blev senare den
koptisk-ortodoxa kyrkan
Den egyptiska befolkningen blev gradvis alltmer arabiserad och islamiserad. Den ursprungliga egyptiska kulturen och språket överlevde dock bland de kristna kopterna som länge talade det
koptiska
språket som var direkt besläktat med
demotiska
(och i förlängningen
fornegyptiskan
) som talades under det romerska styret. Sedan 1700-talet har koptiska varit begränsat nästan helt till ett liturgiskt språk och har idag inte längre några modersmålstalare. Dagens kopter har dock fortfarande i hög grad en egyptisk snarare än arabisk nationell identitet.
Administration och ekonomi
redigera
redigera wikitext
Farao avbildades oftast med sina symboler för kunglighet och makt.
Faraonerna
var absoluta monarker i Egypten och hade, åtminstone teoretiskt sett, total kontroll över landet och dess resurser. Farao var både överbefälhavare och regeringschef med en omfattande administration under sig som styrde landet. Under sig hade farao en
tjati
, den ledande tjänstemannen i Egypten, som agerade som representant för farao och som organiserade jordeböcker, statskassan, byggnadsprojekt, rättsväsendet och de statliga arkiven.
77
På regional nivå var landet uppdelad på upp till 42 administrativa områden som kallas
nomoi
(efter grekiska ordet för ”betesmark”) som leddes av en
nomark
som var ansvarig inför tjatin. De många templen var grunden för den fornegyptiska ekonomin. De var inte bara kultplatser utan även ansvariga för ett omfattande nätverk för lagring av spannmål och andra tillgångar som kom från skatter. Dessa bevakades av tillsynsmän som ansvarade för att de fördelades på korrekt sätt.
78
En stor del av ekonomin styrdes direkt av centralmakten. Egyptierna hade inte något myntsystem förrän under
sentiden
, utan använde en form av byteshandel med standardiserade mått för spannmålssäckar och måttenheten
deben
(cirka 91 g) för koppar eller silver.
79
Löner betalades ut i spannmål: en vanlig arbetare kunde tjäna fem och en halv säck (cirka 200
kg) säd i månaden och en förman sju och en halv säck (250
kg). Priserna var fasta och desamma över hela landet för att underlätta handel; en skjorta kostade 5 deben koppar, en ko 140. Spannmål kunde bytas mot andra varor till fasta priser.
80
Under 400-talet infördes mynt från andra länder. Till en början var det fråga om standardiserade bitar av ädelmetaller snarare än en riktig valuta, men under följande århundraden började internationella handelsmän förlita sig på myntenheter.
81
Social status
redigera
redigera wikitext
Egypten var ett stratifierat samhälle där
social status
var en viktig markör. Merparten av befolkningen var jordbrukare, men avkastningen från deras arbete var under direkt kontroll av staten, tempelkulter eller den elit som ägde jorden.
82
Jordbrukarna var också skyldiga att betala en skatt på arbete och att bidra med
dagsverken
för att underhålla konstbevattningssystem och tjänstgöra som arbetskraft i större byggnadsprojekt.
83
Konstnärer och hantverkare hade högre status än jordbrukare, men var även de under statlig kontroll och arbetade i verkstäder som var knutna till templen och avlönades direkt från statskassan. Skrivare och ämbetsmän utgjorde överklassen, den så kallade ”vita kilt-klassen” eftersom de bar en sorts blekta linnekjortlar för att visa markera sin sociala ställning.
84
Överklassen visade också sin status genom att agera som mecenater för konst och litteratur. Under överklassen i hierarkin var präster,
läkare
och ingenjörer med specialkunskap inom olika områden.
Slaveri
förekom i det forntida Egypten, men det är oklart i vilken omfattning.
85
Kalkstensstaty av en skrivare, en högutbildad elit inom det egyptiska samhället. De utmätte skatt, upprättade handlingar och skötte administrationen.
Forntida egyptier såg på män och kvinnor oavsett klass, med undantag för slavar, som i stort sett lika inför lagen, och även den enklaste bonden ansågs ha rätt att föra fram klagomål inför tjatin för att få juridisk upprättelse. Både män och kvinnor kunde äga och sälja egendom, ingå kontrakt, gifta sig och skilja sig, ärva och driva rättsprocesser. Gifta par kunde äga egendom tillsammans och skydda sig mot eventuell skilsmässa genom äktenskapsförord som reglerade mannens skyldighet att försörja fru och barn om äktenskapet upphörde. I jämförelse med antikens Grekland, Rom och till och med vissa nutida samhällen hade egyptiska kvinnor stor frihet att bestämma över sina liv. Kvinnor som
Hatshepsut
och
Kleopatra VI
regerade som faraoner medan andra utövade makt i rollen som översteprästinnor för Amon. Egyptiska kvinnor hade dock sällan inflytande i den statliga byråkratin, spelade en underordnad roll inom tempelkulterna och hade sällan lika hög utbildning som män.
86
Rättssystem
redigera
redigera wikitext
Överhuvud för det egyptiska rättssystemet var officiellt sett farao som var ansvarig för att utfärda lagar, skipa rättvisa och upprätthålla lag och ordning, ett system som fornegyptier kallade
Ma'at
77
Inga lagtexter har bevarats men domstolshandlingar visar att egyptisk lag byggde på en pragmatisk syn på rätt och fel som betonade överenskommelser och konfliktlösning snarare än att strikt efterleva en viss uppsättning regler.
86
Lokala råd som bestod av samhällsäldste, ”kenbet” i Nya riket, ansvarade för att lösa smärre tvister.
77
Allvarligare brott som mord, större transaktioner av mark och gravplundring hänvisades till ett ”storkenbet” som tjatin eller farao översåg. Kärande och svarande förväntades försvara sig själva och svor en ed att de talade sanning. I vissa fall tog staten på sig rollen som både åklagare och domare och kunde tvinga fram bekännelser och namn på medbrottslingar med hjälp av tortyr . Beroende på om anklagelserna var triviala eller allvarliga dokumenterades anklagelsen, vittnesmålen och domen för att kunna användas som vägledning i framtiden.
87
Straffen för smärre brott var böter, spöstraff, märkning i ansiktet eller bannlysning. Allvarliga brott, som mord eller gravplundring, straffades med avrättning genom halshuggning, dränkning eller att bli spetsad på en påle. Straff kunde ibland även utdömas mot förbrytarens familj.
77
Under Nya riket började
orakel
få en viktig roll i rättsprocesserna, både vad gäller civila mål och brottmål. Under förhandlingarna tillfrågades en lämplig gud om en handling var rätt eller fel. Guden, som bars upp av präster i form av en avbild, gav sitt svar genom att välja någon av de två alternativen genom att röra sig fram eller tillbaka, eller genom att peka på en av svaren som var skrivet på en bit papyrus eller en
ostrakon
, en krukskärva med skrift på.
88
Jordbruk
redigera
redigera wikitext
En gravmålning som avbildar arbetare som plöjer, skördar och tröskar under överseende av en förman.
En kombination av olika geografiska egenheter gjorde att den forntida egyptiska kulturen utvecklades och blomstrade inom en rad områden. De årliga översvämningarna av Nilen gjorde jordmånen kring floden och i Nildeltat exceptionellt bördig. Det egyptiska jordbruket kunde därför regelbundet producera ett överskott som gav resurser för att ägna sig åt utveckling av kultur, teknik och konst. Markskötsel var viktigt i det forntida Egypten eftersom skatter betalades efter den mängd mark en person ägde.
89
Jordbruket var helt beroende av Nilens årliga cykel. Egyptierna delade in cykeln i tre säsonger: ”Akhet” (översvämning), ”peret” (sådd) och ”shemu” (skörd). Översvämningarna varade från juni till september och lämnade efter sig ett lager av mineralrikt slam på flodbankerna och var utmärkt för odling. Efter att vattnet drog sig tillbaka sådde man och lät grödorna växa från oktober till februari. Bönderna plöjde och sådde frön i sina fält som man konstbevattnade med hjälp av diken och kanaler. Egypten hade inte mycket nederbörd så man var beroende av Nilen för att bevattna grödorna.
90
Mellan mars och maj skördade bönderna med
skära
och
tröskade
med
slaga
för att skilja agnarna från säden. För att sålla bort
agnarna
vannades skörden genom att säden kastades upp i luften och vinden fick skilja ur de lättare agnarna. Säden maldes sedan till mjöl, bryggdes till en sorts
öl
eller lagrades i spannmålsmagasin.
91
De forntida egyptierna odlade
emmervete
och
korn
, samt en rad andra spannmålssorter som användes till att göra bröd och öl, de huvudsakliga livsmedlen.
92
Lin
odlades för fibrernas skull och skördades innan plantorna började blomma. Linfibrerna delades på längden och spanns till tråd för att tillverka
linnelakan
och kläder.
Papyrus
odlades längs Nilens stränder för att tillverka papper. Grönsaker och frukter odlades i trädgårdar i närheten av bebyggelse och på höglänt mark som vattnades för hand. Bland de vanligaste grönsakerna var lök, vitlök, meloner, squash,
baljväxter
och
sallat
. Även druvor odlades för att göra
vin
93
Hantverkaren
Sennedjem
lät sig själv bli avbildad i sin grav. Här plöjer han ett fält med hjälp av ett par oxar, djur som användes både som dragdjur och som föda.
Djurhållning
redigera
redigera wikitext
Egyptierna ansåg att ett balanserat förhållande mellan människor och djur var en viktig del av den kosmiska ordningen. Människor, djur och växter ansågs också vara del av en större helhet.
94
Både vilda djur och tama djur var en viktig källa till andlighet, sällskap och livsmedel för de forntida egyptierna. Nötboskap var de viktigaste tamdjuren; nötkreatur beskattades vid de återkommande skattskrivningarna och storleken på hjordar som ägdes av gods eller tempel var ett mått på deras rikedom. Egyptierna höll sig med tamfåglar som änder och gäss, samt duvor som fångades med nät. Fåglar föddes upp av lantbrukare som ibland använde tvångsmatning med deg för att göda dem.
95
Nilen var rik på fisk, och biodlingar förekom åtminstone från Gamla riket, och var en källa för såväl honung som
bivax
96
Forntida egyptier använde åsnor och oxar som arbetsdjur för att plöja sina fält och för att trampa ner säd i jorden. Slakt av gödda oxar var också en viktig del av offerritualer. Hästar infördes till Egypten av
hyksos
-folket under den Andra mellanperioden. Kameler användes som tamdjur redan under Nya riket, men som lastdjur inte förrän under sentiden. Det finns också belägg för att egyptierna använde sig av
elefanter
under en kort period under sentiden, men bruket övergavs snart eftersom det var ont om lämplig betesmark.
95
Hundar, katter och apor var vanliga som sällskapsdjur, och vissa mer exotiska djur som lejon importerades ibland av härskarfamiljen. Den grekiske krönikören och historikern
Herodotos
beskrev egyptierna som det enda folk som höll sig med djur i bostäderna.
94
Under fördynastisk tid och sentiden var det mycket populärt att tillbe gudarna i deras djurformer, till exempel kattgudinnan
Bastet
och
ibisguden
Thot
, och både katter och ibisar föddes upp i stor skala som offergåvor.
97
Naturresurser
redigera
redigera wikitext
Egypten har stora fyndigheter av sten som kan användas till byggnader och dekorationer samt koppar, bly, guld och
halvädelstenar
. Med dessa kunde egyptierna bygga monument, resa statyer, tillverka redskap och smycken.
98
Balsamerare
använde salter från
Wadi El Natrun
för att göra
mumier
, och det var också en källa för gips för att framställa puts och murbruk.
99
Malmfyndigheter fanns i avlägsna
wadier
, uttorkade flodbäddar, i den
Arabiska öknen
och på
Sinaihalvön
, men krävde att centralmakten organiserade och finansierade exploatering. Det fanns stora
guldgruvor
Nubien
i söder, och en av de första kända kartorna anger läget för en gruva i regionen.
Wadi Hammamat
var en rik källa för
granit
gråvacka
och guld.
Flintsten
var den första mineralen som samlades in för att tillverka verktyg;
handyxor
av flinta utgör de tidigaste beläggen för bebyggelse i Nildalen. Småbumlingar av flintastenen knackades noggrant till rätt form för att tillverka skärverktyg och pilspetsar som var hållbara och praktiska, och användes i stor utsträckning även efter att kopparverktyg började tillverkas.
100
De forntida egyptierna var också en av de tidigaste samhällen som använde mineraler som
svavel
för att tillverka kosmetika.
101
Egyptierna bröt
blyglans
, en blyrik malm, vid Gebel Rosas som de tillverkade nätsänken, lod och figuriner av. Koppar var den vanligaste metallen för att framställa verktyg och framställdes från
malakit
som bröts i Sinai.
102
Arbetare vaskade guld från sediment från
alluviala
avlagringar, eller genom den mer arbetsintensiva metoden att mala och vaska guldhaltigt
kvartsit
. Järnfyndigheter i södra Egypten utnyttjades också under senperioden.
103
Egypten var rikt på stenfyndigheter som var väl lämpade för att bygga med. Forntida egyptier bröt kalksten längs hela Nildalen, granit vid
Aswan
, samt basalt och sandsten från wadier i öknen österut. Dekorativa mineraler som
porfyr
gråvacka
alabaster
och
karniol
fanns utspridda i den östra öknen och samlades redan innan den första dynastin. Under det ptolemaiska och romerska styret bedrevs gruvdrift efter
smaragd
vid Wadi Sikai och
ametist
i Wadi el-Hudi.
104
Avbildning av
Hatshepsuts
handelsexpedition till
Punt
Handel
redigera
redigera wikitext
De forntida egyptierna bedrev handel med grannfolken för att få tillgång till sällsynta, exotiska varor. Under
fördynastisk tid
upprättades handelsrelationer med Nubien för att importera guld och
rökelse
och från gravar från
första dynastin
finns oljekrukor i palestinsk stil.
105
En egyptisk handelskoloni upprättades strax innan första dynastin i södra
Kanaan
106
Narmer
lät tillverka lergods i egyptisk stil i Kanaan som sedan exporterades tillbaka till Egypten.
107
Senast runt andra dynastin handlade egyptierna med
Byblos
Libanon
som blev en viktig källa för timmer av hög kvalitet. Under femte dynastin importerades guld, aromatisk kåda, elfenben och vilda djur som småapor och babianer från
Punt
108
Handel med
Anatolien
försåg Egypten med väsentliga mängder tenn och även koppar för att komplettera inhemska resurser. Båda metaller var huvudsakliga ingredienser för att tillverka
brons
. Egyptierna värderade den blåa stenen
lapis lazuli
högt och importerades från så långt bort som nutida
Afghanistan
. Runt Medelhavet bedrev Egypten handel med
Grekland
och Kreta som tillhandahöll bland annat
olivolja
109
I utbyte mot lyxartiklar och viktiga råvaror exporterade Egypten säd, guld, linne och papyrus samt tillverkade föremål i glas eller sten.
110
Språk
redigera
redigera wikitext
Huvudartikel:
egyptiska
Egyptiska
är ett nordligt
afro-asiatiskt språk
nära besläktat med
berberspråken
och
semitiska språk
111
Det är det näst äldsta dokumenterade språket efter
sumeriska
med skrifter bevarade från cirka 3200 f.
Kr. fram till medeltiden och som talat språk ännu längre. Den forntida egyptiskan är indelat i fyra perioder:
fornegyptiska
, medelegyptiska (klassisk egyptiska), senegyptiska (
demotiska
) och
koptiska
112
Egyptiska skrifter uppvisar inga dialektala skillnader innan koptiskan, men det fanns troligen regionala skillnader runt Memfis och senare i Thebe långt innan det fanns skriftliga belägg.
113
Fornegyptiska var ett
syntetiskt språk
för att senare bli
analytiskt
, det vill säga att det gick från att vara ett språk med betoning på att böja ord till att i högre grad uttrycka grammatik med hjälp av placering av ord i satser. Senegyptiskan utvecklade
förled
som betecknade
bestämd och obestämd form
, vilket ersatte äldre grammatiska
ändelser
Grundordföljden
ändrades från
verb-subjekt-objekt
till
subjekt-verb-objekt
114
Hieroglyfer,
hieratiska
och demotiska var skriftspråk som senare ersattes av det
koptiska alfabetet
. Koptiska används fortfarande som
liturgiskt språk
i den
koptiska ortodoxa kyrkan
och det finns även spår av det kvar i
egyptisk arabiska
115
Ljud och grammatik
redigera
redigera wikitext
Fornegyptiska hade 25
konsonanter
i likhet med andra afro-asiatiska språk. Den hade tre vokaler som antingen kunde vara långa eller korta, men ökade senare till nio vokaler.
116
Det typiska egyptiska grundordet, precis i semtiska språk eller berberspråk, bestod av en
ordrot
på tre eller två konsonanter eller halvkonsonanter. Ändelser lades till för att bilda nya ordformer.
Verben
böjdes i
person
(han, hon, den, etc). Till exempel så är roten
S-Ḏ-M
kärnan i ordet "höra".
117
Adjektiv
bildades från
substantiv
genom en process som egyptologer kallar "nisbation", av
nisba
, en ändelse i
arabisk grammatik
som används för att bilda adjektiv.
118
Ordföljden var
predikat
subjekt
i verb- och adjektivfraser och det omvända i substantiv- och adverbfraser.
119
Subjektet kan flyttas från början av en mening om den är lång och följs av ett
resumtiva pronomen
pronomen
som pekar tillbaka till en menings subjekt.
120
Verb och substantiv negerades med
partikeln
nn
i adverb- och adjektivfraser).
Betoning
var på sista eller näst sista stavelsen. Egyptiska stavelser kunde vara antingen öppna (konsonant-vokal) eller stängda (konsonant-vokal-konsonant).
121
Skriftspråk
redigera
redigera wikitext
Huvudartiklar:
hieroglyfer
och
demotiska
Rosettastenen
från cirka 196 f.
Kr. gjorde det möjligt för språkforskare att börja dechiffrera de egyptiska hieroglyferna.
122
Egyptiska hieroglyfer
finns belagda från cirka 3000 f.
Kr. och består av hundratals olika skrifttecken. En hieroglyf kan stå för ord, ljud eller ett ljudlöst determinativ (en hänvisning till ungefärlig betydelse för ett visst tecken). Hieroglyfer var ett formaliserad skriftspråk som användes på stenmonument och i gravar och kunde vara lika detaljerat som konstverk. I dagligt bruk använde skrivare en kursiv skrift,
hieratiska
, som var enklare och snabbare att hantera. Formella hieroglyfer skrevs både i kolumner och rader och både från vänster till höger och tvärtom (även det senare var vanligast) medan hieratisk alltid skrevs från höger till vänster, och oftast horisontellt. Ett nytt skriftspråk,
demotiska
blev eventuellt den vanligaste formen av skrift. På den kända
Rosettastenen
är det just demotiska tillsammans med formella hieroglyfer och grekiska som använts.
123
Runt första århundradet e.Kr. började det
koptiska alfabetet
användas vid sidan om demotiska. Det är en anpassad variant av det
grekiska alfabetet
med tillägg av några demotiska tecken.
124
Formella hieroglyfer användes i ceremoniella syften fram till 300-talet e.Kr., men de kunde bara läsas av en handfull utbildade präster. Kunskapen om hieroglyfer försvann gradvis i och med att den äldre religionen övergavs. Försök att förstå hieroglyfer finns dokumenterat från både de bysantinska
125
och islamiska perioderna i Egyptens historia,
126
men det var först 1822 efter upptäckten av
Rosettastenen
och åratal av forskning av
Thomas Young
och
Jean-François Champollion
som de blev nästan helt dechiffrerade.
127
Litteratur
redigera
redigera wikitext
En sida ur
Edwin Smith-papyrusen
(1500-talet f.
Kr.), en beskrivning av anatomi och medicinska behandlingar författad med
hieratisk
skrift.
Skrift uppstod i Egypten i samband med utvecklingen av monarkin som en markering av faraos styre och på
föremål i kungliga gravar
. Det var främst en syssla för skrivare som verkade vid
Per Ankh
, "livets hus", som bestod av tjänsterum, bibliotek, laboratorier och observatorier.
128
Några av de mest kända verken inom egyptisk litteratur, bland annat
pyramidtexterna
och
kisttexterna
, skrevs på klassisk egyptiska, det dominerande språket inom litteraturen fram till cirka 1300 f.
Kr. Senare former av egyptiska talades från Nya riket och framåt och användes i administrativa handlingar, kärleksdikter och berättelser från Ramses-faraonernas tid, liksom i demotiska och coptiska texter. Under denna period utvecklades biografiska texter avsedda för gravar, bland annat i dem som tillhörde
Harkhuf
och
Weni
. Under den här tiden utvecklades genren
sebayt
("anvisningar") och var avsedda att vidarebefordra lärdomar och råd från kända aristokrater. Ett välkänt exempel är
Ipuwer-papyrusen
, ett diktverk som beskriver en klagan över naturkatastrofer och samhällsomvälvningar.
En av de klassiska egyptiska berättelserna inom egyptisk litteratur är
Sinuhes berättelse
, skriven på
medelegyptiska
129
Samtida med
Sinuhe
är
Westcar-papyrusen
, en samling berättelser som framfördes för
Cheops
av hans söner och återger under uträttade av präster.
130
Mot slutet av Nya riket användes
vardagsspråket
oftare i skrift och användes för att skriva omtyckta verk som
Wenamuns resor
och
Anis lära
Wenamuns resor
handlar om en adelsman som blir rånad på väg till Libanon för att köpa cederträ och om hans kamp för att komma tillbaka till Egypten. Från cirka 700 f.
Kr. skrevs berättelser och facktexter som
Ankhsheshonqs lära
samt personliga handlingar och affärsdokument med
demotisk skrift
. Många av berättelserna som skrevs på demotiska under det grekiska styret utspelades under historiska perioder då Egypten var självständigt och styrdes av mäktiga faraoner som
Ramses II
131
Kultur
redigera
redigera wikitext
Ostrakon
, krukskärva, som föreställer lejonjakt med spjut och hund.
En illustration av ett parti
senet
, en av de äldsta
brädspelen
i världen. Målning från den egyptiska drottningen
Nefertaris
grav.
De flesta människorna i det forntida Egypten var jordbrukare som var bundna till den mark som livnärde dem. I deras hem bodde bara nära släktingar och husen var byggda i
lertegel
så att de höll sig svala i dagshettan. Varje hem hade ett kök med en
eldstad
med öppet tak för att leda ut rök. I köket fanns också en
kvarnsten
som användes för att mala säd till mjöl och en mindre ugn att baka bröd i.
132
Väggarna var vitmålade och var ibland täckta med
väggbonader
av färgat lin. Golven täcktes med vassmattor och de typiska vardagsmöblerna bestod av träpallar, upphöjda sängar och bord.
133
De forntida egyptierna ansåg att det var viktigt med renlighet och att vårda sitt utseende. De flesta badade i Nilen och använde en mjuk tvål gjord på djurfett och krita. Män kunde raka sig över hela kroppen och parfymer och väldoftande salvor användes för att göra huden mjuk och väldoftande.
134
Kläder tillverkades av enkla linnestycken som blektes vita, och både män och kvinnor inom överklassen bar peruker, smycken och använde kosmetika. Barn bar inga kläder innan de blev 12 år, den ålder då pojkar
omskars
och rakade sina huvuden. Mödrar ansvarade för att ta hand om barnen och mannen för att förse familjen med inkomst.
135
Forntida egyptier hade ett rikt kulturliv med helgtider och festivaler som firades med musik och dans.
Musik och dans var omtyckta nöjen för de som hade råd. Bland de tidigaste instrumenten fanns flöjter och harpor och senare blev trumpeter, en form av oboer och
pipor
blev senare populära. Under Nya riket spelade egyptierna musik med klockor, cymbaler, tamburiner, trummor och även lutor och lyror som importerades från Asien.
136
Ett instrument som var särskilt viktigt under religiösa ceremonier var
sistrum
, ett skallerliknande instrument.
Det fanns även sällskapsspel i det forntida Egypten.
Senet
, ett brädspel där spelpjäserna flyttades enligt slumpen var mycket populärt under de tidiga perioderna. Ett annat var
mehen
som spelades på en rund skiva med ett spiralmönster. Barn som ägnade sig åt jonglering och bollspel och brottning finns avbildade vid en grav vid
Beni Hasan
uppförd mellan 2000- och 1600-talen f.
Kr.
137
Bland rika egyptier var jakt och båtfiske också populärt.
Den arkeologiska utgrävningen av arbetarbyn
Deir el-Medineh
ledde till en av de mest utförliga dokumentationerna av forntida socialt liv som omfattade nästan 400 år av socialhistoria. Det finns ingen annan utgrävningsplats där samhällsorganisation, samlevnad, arbete och vardagsliv har studerats så detaljerat.
138
Mat och dryck
redigera
redigera wikitext
Huvudartikel
forntida Egyptens mat
Egyptisk kosthållning var mycket stabil över tiden. Även modern
egyptisk mat
har många tydliga likheter med det som åts av forntida egyptier. Baslivsmedlen bestod av bröd och öl som kompletterades med grönsaker som lök och vitlök och frukter som dadlar och fikon. Vin och kött konsumerades av de flesta vid högtider, men var vanligt som vardagsmat inom överklassen. Fisk, kött och fågel kunde konserveras genom att saltas eller torkas och tillagades i grytor eller genom att grillas.
139
Arkitektur
redigera
redigera wikitext
Horustemplet i Edfu
, ett välbevarat exempel på forntida egyptisk arkitektur.
Det forntida Egyptens arkitektur omfattar några av världens mest kända byggnadsverk:
pyramiderna i Giza
och tempelkomplexet i
Karnak
. Byggnadsprojekt organiserades och finansierades av staten för religiösa syften och som minnesmärken, och samtidigt för att projicera faraos absoluta makt. Forntida egyptier hade skickliga byggare och ingenjörer. Med enkla men effektiva verktyg och mätinstrument kunde de bygga stora stenkonstruktioner med hög precision.
140
Både elitens och vanliga människors bostadshus byggdes i förgängliga material som lera, tegel och trä, och förstördes med tiden. Ett fåtal av elitens palats har bevarats i bland annat
Malkata
och
Amarna
, och har rikt smyckade väggar och golv med bilder på människor, fåglar, dammar, gudar och geometriska former.
141
Viktiga officiella byggnader som tempel och gravar var avsedda att stå för alltid och byggdes i sten istället för med tegel. I en av världens första större stenbyggnader,
Djosers
gravkomplex, bärs dekorationer i form av papyrus och lotus av ett överstycke av sten som vilar på massiva kolonner.
De tidigaste bevarade egyptiska templen, bland annat i Giza, består av enkla salar med tak av tjocka stenplattor, uppburna av pelare. Under Nya riket tillkom även
pyloner
, öppna innergårdar och en
hypostyler
framför tempelhelgedomarna, en stil som var standard tills den grekisk-romerska perioden.
142
Den tidigaste och mest använda gravkonstruktionen under Gamla riket var
mastaban
, en rektangulär byggnad i lertegel eller sten med platt tak, uppförd ovanpå en underjordisk
gravkammare
. Djosers
trappyramid
är i praktiken en rad mastabor i sten staplade ovanpå varandra. Pyramider byggdes under Gamla riket och Mellanriket som kungagravar, men senare faraoner valde istället att låta bygga sina sista viloplatser i mer undanskymda underjordiska gravkammare.
143
Ett undantag till detta var
25:e dynastins
faraoner som alla lät uppföra pyramider som gravmonument.
59
60
61
Religion
redigera
redigera wikitext
Huvudartikel:
Fornegyptisk religion
De dödas bok
var en vägledning för den avlidnes resa genom efterlivet. Här ett exemplar från
19:e dynastin
Tron på gudar och efterlivet var en central del av den forntida egyptiska civilisationen från dess uppkomst och faraonerna härskade med
gudomlig rätt
. De
egyptiska gudarna
ansågs ha övernaturliga krafter som frammanades för hjälp eller beskydd. Egyptierna ansåg att gudarna inte alltid var välvilliga och att de behövde blidkas med offergåvor och böner. Den stora uppsättningen av gudar förändrades ständigt genom att nya gudar tillkom och fick en högre status, men samtidigt gjorde prästerskapet inga försök att sammanställa och organisera de mångskiftande och ibland motsägelsefulla
myterna
till ett sammanhängande religiöst system.
144
De olika föreställningarna om gudomlighet ansågs inte motstridiga utan snarare som olika lager i en mångbottnad verklighet.
145
Den här typen av statyer tjänade som en fysisk plats för
ka
, den egyptiska föreställningen om själen.
Gudarna tillbads inom kulter vid
tempel
som sköttes av präster som var i faraos tjänst. Mittpunkten för templen var en helgedom med en kultstaty. Templen var inte avsedda för offentligheten eller en viss församling, utan det var bara under särskilda högtider som helgedomen och dess gudastaty visades upp för att tillbedjas av allmänheten. Vanligtvis var gudarnas särskilda tempelområde avskilt från världen utanför och bara tillgängligt för templets ämbetsmän och präster. Vanliga egyptier kunde tillbe statyer i sina egna hem och bar amuletter som skyddade dem mot onda, kaotiska krafter.
146
Efter Nya riket tonades faraos roll som mellanhand mellan människor och andevärlden ned och religiösa vanor betonade individuell gudadyrkan. Det ledde till att prästerskapet utvecklade ett system med
orakel
som förmedlade gudarnas önskan direkt till vanliga människor.
147
Egyptierna trodde att alla människor bestod av fysiska och andliga delar eller
aspekter
. Utöver den fysiska kroppen hade varje individ en
šwt
, (skugga) och en
ba
(personlighet eller själ) en
ka
(livskraft) samt ett namn.
148
Hjärtat, inte hjärnan, ansågs vara källan till både tankar och känslor. Efter döden släpptes en människas andliga aspekter fria och kunde röra sig fritt, men de behövde en permanent fysisk boning, till exempel en staty. Den dödes slutgiltiga mål var att återförenas med sin
ka
och
ba
och bli en av de ”välsignade döda” som levde vidare som
akh
, eller ”verksam”. För att detta skulle vara bli möjligt var den döde tvungen att bedömas som värdig vid en rättegång/prövning där hjärtat vägdes mot
sanningens fjäder
. Om den döde ansågs värdig kunde den fortsätta sin existens på jorden i andlig form.
149
Konst
redigera
redigera wikitext
Huvudartikel:
Konst i forntida Egypten
Den berömda bysten av
Nefertiti
(ca 1380-1331 f.
Kr.) av skulptören
Thutmosis
, ett av de mest kända mästerverken inom forntida egyptisk konst.
Forntida egyptisk konst skapades för ha specifika funktioner. I över 3500 år följde egyptiska konstnärer och hantverkare den konstnärliga stil och den
ikonografi
som utvecklades under Gamla riket enligt strikta principer som var motståndskraftiga mot utländskt inflytande och inre omvälvningar.
150
Stilen bestod av enkla linjer och former med färgfält som kombinerades med figurer utan några uttryck för rumsligt djup. De enkla dragen skapade en känsla av ordning och balans inom kompositionen. Bilder och inskriptioner vävdes tätt samman på väggar i gravar och tempel, sarkofager,
stelar
och statyer.
Narmerpaletten
är ett exempel där figurer kan läsas som både hieroglyfer och illustrationer.
151
Tack vare de strikta reglerna för stilisering och symbolik var egyptisk konst ett effektivt verktyg för att förmedla politiska och religiösa budskap.
152
Statyer och reliefer höggs i sten, men även träsnideri förekom, eftersom det var billigare och lättare att bearbeta. Färg utvanns från mineraler som järnoxid (röd och gul ockra), kopparmalm (blått och grönt), sot och träkol (svart) och kalksten (vitt).
Gummi arabicum
användes som bindemedel och färgämnena pressades till kakor som fuktades med vatten innan de användes.
153
Faraoner lät avbilda segrar i krig, kungliga dekret och religiösa scener i form av
reliefer
. Vanliga egyptier kunde ofta beställa olika former av
gravkonst
, som
ushabti
-statyetter och så kallade dödböcker som ansågs skydda människor i efterlivet.
154
Under Mellersta riket blev det vanligt med modeller av vardagsliv tillverkade i trä eller lera som gravgods. Modellerna utgjorde scener som avbildade det tänkta livet efter döden och föreställde arbetare, hus,
båtar
och till och med soldater i skalenliga modeller.
155
Trots att forntida egyptisk konst var mycket homogen förekom stilar under vissa perioder och på vissa platser som speglade förändringar i kultur eller politik. Efter invasionen av hyksos under Andra mellantiden målades fresker i
minoisk
stil i
Avaris
156
En av de mest slående exempel på hur konstformer påverkades av politiska förändringar kommer från
amarnaperioden
under andra hälften av
18:e dynastin
som följde på farao
Akhenaten
radikala dekret om monoteistiska religiösa påbud.
157
Den stil som uppstod under amarnaperioden upphörde dock snabbt efter Akhenatens död och ersattes med traditionella konstformer.
158
Gravtraditioner
redigera
redigera wikitext
Faraoners gravar försågs med stora mängder skatter, som den här gyllene masken som prydde
Tutankhamons
mumie.
De forntida egyptierna hade ett komplext system för gravskick som ansågs nödvändiga för att säkra odödlighet efter döden. Enligt dessa sedvänjor skulle kroppen bevaras genom
mumifiering
, särskilda begravningsceremonier och förse den dödes grav med föremål som kunde användas i efterlivet.
154
Innan Gamla riket lades lik i ökengravar där de bevarades naturligt genom uttorkning. Det torra ökenklimatet gjorde det lätt att bevara döda kroppar, även för de som inte hade råd med elitens avancerade ritualer och balsamering. Rika egyptier började begrava sina döda i gravkammare i sten och tillämpa mumifiering på konstgjord väg. De inre organen togs ut, kroppen lindades i linne och lades i rektangulära stensarkofager eller träkistor. Någon gång under
fjärde dynastin
började även vissa organ förvaras i särskilda kärl,
kanoper
159
Anubis
var den egyptiska guden som förknippades med mumifiering och begravningsritualer. I den här avbildningen behandlar han ämbetsmannen
Sennedjems
mumie (
19:e dynastin
).
Under Nya riket hade mumifieringstekniken fulländats. Den bästa metoden tog 70 dagar och innebar att de inre organen togs ut, hjärnan tömdes ut genom näsan och kroppen torkades med salter. Kroppen lindades sedan i linne tillsammans med skyddande amuletter mellan linnelagren och lades i en utsmyckad kista som var formad efter kroppskonturerna. Mumier under Sentiden lades ibland även i målade mumiefodral gjorda av en sorts papp. Bruket med balsamering avtog under det
ptolemaiska
och romerska styret, och större vikt lades vid mumiens yttre, som utsmyckades.
160
Rika egyptier begravdes med betydande mängder lyxföremål än vanliga egyptier, men oavsett social status fick alla som begravdes med sig föremål i graven. Från Nya riket och framåt började
dödböcker
ingå i gravgodset tillsammans med ushabti, figurer och statyer som föreställde människor i arbete som ansågs kunna tjäna de döda i efterlivet.
161
I samband med begravningar genomfördes ritualer som återuppväckte den döde genom magi. Efter begravningen förväntades efterlevande släktingar att komma med mat till graven och tillägna böner till den döde.
162
Teknologi och vetenskap
redigera
redigera wikitext
Läkekonst
redigera
redigera wikitext
Forntida egyptiska medicinska instrument avbildade i en inskription från ptolemaiska perioden på templet i
Kom Ombo
De medicinska problem som drabbade de forntida egyptierna orsakades av den miljö de levde i. Att leva och arbeta vid Nilen ledde till risk att drabbas av
malaria
eller parasitsjukdomen
snäckfeber
som ledde till skador på lever och tarmar. Farliga djur som krokodiler och flodhästar var också ett hot. Det livslånga slitet i jordbruket ledde till förslitningar på rygg och leder och arbetsolyckor vid byggprojekt kunde leda till allvarliga skador. Grus och sand som blandades med det stenmalda mjölet ledde till kraftigt nedslitna tänder (även om
karies
var sällsynt).
163
Elitens mat innehöll mycket
sockerarter
, något som ledde till
parodontit
, tandlossning.
164
Trots de vackra kropparna som avbildades i gravar var många inom överklassen märkta av ett ohälsosamt liv i överflöd.
165
Den förväntade
medellivslängden
för vuxna var runt 35 för män och 30 för kvinnor, och bara ungefär en tredjedel av befolkningen nådde inte ens vuxen ålder utan dog som barn.
166
Egyptiska läkare var kända för sin skicklighet runtom i forntida Mellanöstern. Vissa av de, bland annat universalgeniet
Imhotep
, förblev kända namn även långt efter sin död.
167
Den grekiske historikern
Herodotos
skrev att det fanns en hög grad av specialisering bland egyptiska läkare; vissa fokuserade på huvudåkommor eller magproblem, medan andra var ögon- eller tandläkare.
168
Att utbilda sig till läkare skedde vid ett
Per Ankh
, "livets hus". Det mesta kända av dessa lärosäten fanns i
Per-Bastet
under Nya riket i
Abydos
och
Sais
under Sentiden. Medicinska papyrusar har dokumenterat
empiriskt
grundad kunskap om anatomi, olika typer av skador samt praktiska behandlingar av åkommor.
169
Sår behandlades genom att de förbands med rått kött, vitt linne,
suturer
, nät, vaddering och svabbar blötta i honung för att motverka infektion,
170
och
opium
användes för att lindra smärta. Lök och vitlök användes för att främja god hälsa och ansågs lindra symtom på
astma
. Egyptiska kirurger kunde sy igen sår, fixera brutna ben och amputera sjuka lemmar, men hade också kunskap om att vissa skador kunde vara så allvarliga att de bara kunde göra det bästa för att minska en patients lidande innan döden.
171
Fajans och glas
redigera
redigera wikitext
Glastillverkning var en högt utvecklad konst i Egypten. Ett exempel är det här kruset från Nya riket.
Redan innan Gamla riket hade egyptierna utvecklat ett glasartat material som kallas
egyptisk fajans
som betraktades som en sorts konstgjord halvädelsten. Fajans är egentligen en sorts
stengods
som består av
kiseldioxid
, små mängder
kalk
och
soda
samt ett färgämne, oftast koppar.
172
Den egyptiska fajansen användes för att tillverka pärlor, kakel, figuriner och mindre bruksföremål. Det finns flera sätt att framställa fajans, men tillverkningen gick oftast till så att malda ingredienser applicerades som en pasta över en lergodskärna, som sedan brändes i ugn. En liknande teknik användes för att framställa ett färgpigment som kallas
egyptisk blå
som framställs genom
sintring
, en form av sammansmältning av kiseldioxid, koppar, kalk samt en
bas
, till exempel
natron
173
De forntida egyptierna tillverkade en rad olika glasföremål av hög kvalitet, men det är inte känt om de uppfann tillverkningsprocesserna självständigt eller med hjälp från andra kulturer.
174
Det är också oklart om de framställde råglas själva eller importerade det. Det står dock klart att de hade hög teknisk skicklighet vad gäller att framställa glasföremål och tillsatte på egen hand spårämnen för att få fram en stor variation av färgnyanser, bland annat gult, rött, grönt, blått, lila och vitt, och de kunde göra glaset antingen genomskinligt eller
opakt
175
Skeppsbyggnad
redigera
redigera wikitext
Redan under tidig dynastisk tid, cirka 3000 f.
Kr., hade egyptierna utvecklat skrovkonstruktioner som bestod av träplankor. En samling på 14 båtar som grävdes fram vid
[Abydos
år 2000 anses vara de äldsta skeppskonstruktioner som någonsin hittats.
Skroven bestod av träplankor som fogats samman med vävda rep och med
papyrus
eller
gräs
för att täta skarvarna mellan brädorna. De flesta var troligen tillägnade farao
Khasekhemwy
(död 2686), men en av båtarna tidsbestämdes till 3000 f.
Kr. och tros ha tillhört en tidigare farao, möjligtvis Hor-
Aha
, den första dynastins andra farao.
176
Egyptierna hade tidigast 2500 f.
Kr. börjat även använda
dymlingar
, träpluggar, för att foga samman brädor till skrov och tätade med
beck
för att
vattentäta
skeppsskrov. Det nästan 44 m långa "
Khufuskeppet
" som hittades bredvid
Cheopspyramiden
Giza
, är ett välbevarat och så gott som fullständigt exemplar av ett fartyg från
fjärde dynastin
, cirka 2613–2494 f.
Kr. Det anses ha tjänat en symbolisk funktion som ett ”solskepp”, ett fartyg som förde solen fram över himlavalvet. Egyptierna behärskade även tidigt
tappkonstruktion
för sammanfogande av brädor.
Trots att forntida egyptier kunde konstruera stora fartyg för att segla på Nilen så behärskade de inte sjöfärd på öppet hav, och ägnade sig inte åt längre upptäcktsfärder eller handelsresor i Medelhavet eller utanför Röda havet.
Matematik
redigera
redigera wikitext
De första dokumenterade matematiska beräkningarna kommer från den fördynastiska naqadaperioden och innehåller ett fullt utvecklat
talsystem
177
Hur viktigt matematik var för en bildad egyptier antyds i ett fiktivt brev från Nya riket, där författaren föreslår en kunskapstävling mellan sig själv och en annan skrivare gällande vardagsmatematik som att beräkna landområden, arbetsåtgång och spannmål.
178
Matematiska papyrustexter har avslöjat att forntida egyptier behärskade de fyra grundläggande räknesätten (addition, subtraktion, multiplikation och division) och använde sig av
bråk
. De kunde bestämma volymen för både lådor och pyramider, och beräknade ytan för rektanglar, trianglar och cirklar. De hade förståelse för grundläggande begrepp inom
algebra
och
geometri
och kunde lösa enklare
ekvationssystem
179
Den matematiska notationen var
decimal
med enskilda hieroglyfer för varje
potens
från tio upp till en miljon. Hieroglyferna kunde upprepas så många gånger som det behövdes för att få ihop ett visst tal. För att skriva talen 80 eller 800 skrevs symbolen för 10 respektive 100 åtta gånger.
180
Eftersom egyptiernas metod för beräkningar inte kunde hantera de flesta bråk med en
täljare
högre än 1 var de tvungna att skriva dessa som summan av flera olika bråktal. Till exempel skrevs 2/5 som summan av 1/3 och 1/15. För att hantera de olika kombinationerna fanns särskilda tabeller.
181
Vissa vanliga bråktal skrevs med särskilda hieroglyfer, bland annat 2/3.
182
Matematiker i det forntida Egypten förstod de underliggande principerna i
Pythagoras sats
, och visste till exempel att en triangel hade en rät vinkel mittemot
hypotenusan
när dess sidor hade ett förhållande av 3:4:5.
183
De kunde uppskatta arean för en
cirkel
genom att subtrahera 1/9 från dess diameter och upphöja differensen i två:
Area ≈ [(
= (
256
81
≈ 3.16
Resultatet blev en rimlig uppskattning av:
183
184
Gyllene snittet
verkar finnas närvarande i många egyptiska byggnadsverk, bland annat pyramiderna, men det är möjligt att det var ett oförutsett resultat av bruket att mäta upp avstånd med repknutar i kombination med känsla för harmoniska proportioner.
185
Militärmakt
redigera
redigera wikitext
En egyptisk
stridsvagn
Det forntida Egyptens militär bidrog till att försvara landet och projicera faraonernas makt runtom i regionen. Armén försvarade gruvdriften i Sinai under Gamla riket och stred i de inbördeskrig som rasade under första och andra mellanperioderna. Krigsmakten byggde och underhöll fästningar längs viktiga handelsvägar, bland annat vid staden
Buhen
på handelsrutten till
Nubien
. Fästningar byggdes också som militärbaser, bland annat vid Sile, som fungerade som utgångspunkt för expeditioner till
Levanten
. Under Nya riket upprätthöll faraoner stående arméer för att kunna invadera och erövra riket
Kush
och delar av Levanten.
186
De vanligaste vapnen var
pilbåge
, spjut och sköldar med rundad överkant som bestod av
läder
som spänts över en trästomme. Under Nya riket började egyptierna använda
stridsvagnar
som de invaderande
hyksos
fört med sig. Vapen och skydd utvecklades också i och med att brons blev tillgängligt: sköldar tillverkas senare helt i trä med en
buckla
i brons, spjuten fick bronsspetsar och en sorts krokformade svärd,
khopesh
, infördes efter asiatiskt modell.
187
Faraoner framställdes oftast i bild och text som militära ledare, och det är troligt att åtminstone några faraoner, som
Seqenenre Tao II
och hans söner, också gjorde det.
188
Det är dock oklart om de faktiskt deltog i strid.
189
Soldater rekryterades från allmänheten, men från och med Nya riket blev det vanligt att
legosoldater
från Nubien, Kush och Libyen anlitades för de egyptiska fälttågen.
190
Kulturarv
redigera
redigera wikitext
Frontespis
till
Description de l'Égypte
som publicerades i 38 volymer mellan 1809 och 1829.
Turister på kamel framför pyramiderna i Giza.
Det forntida Egyptens kultur och monument skapade ett varaktigt kulturellt arv. Redan under antiken blev kulten tillägnad gudinnan
Isis
populär i
romerska riket
; obelisker tillägnades henne och andra reliker forslades till Rom av hemvändande arméer.
191
Romarna importerade även byggnadsmaterial från Egypten så att de kunde uppföra monument och byggnadsverk i egyptisk stil. Antika historiker som
Herodotos
Strabon
och
Diodorus Siculus
studerade redan i ett tidigt skede egyptisk historia och beskrev den i sina verk. Därmed förmedlade de också en bild till de senare romarna om Egypten som ett mystiskt och gåtfullt land.
192
Efter kristendomens och islams etablering i Egypten försvann den äldre religionen gradvis, men landets historia fortsatte att väcka intresse genom verk av arabiska krönikörer som
Dhul-Nun al-Misri
(796–859) och
al-Maqrizi
(1364–1442).
193
På 1600- och 1700-talet tog europeiska resenärer med sig antikviteter hem från Egypten och publicerade reseskildringar om sina upplevelser där. Det ledde till en våg av så kallad
egyptomani
över hela Europa. Det nyväckta intresset ledde till att samlare reste till Egypten och stal, köpte eller fick värdefulla antikviteter som gåvor.
194
Den europeiska
koloniseringen
av Egypten på 1800-talet raserade mycket av landets historiska arv, men hade också vissa positiva resultat. I samband med
Napoleons
fälttåg 1798–1801 förde han med sig 150 vetenskapsmän och konstnärer som studerade och dokumenterade den egyptiska naturhistorien, vilket senare publicerades i serien
Description de l'Égypte
om sammanlagt 50 volymer. Expeditionen blev den första moderna vetenskapliga studien av Egypten och lade grunden för
egyptologin
som akademiskt ämne.
195
Under 1900-talet blev både Egyptens regering och arkeologer eniga om att framtida arkeologiska utgrävningar skulle ske med respekt för landets kulturarv.
Supreme Council of Antiquities
("högsta rådet för antikviteter") övervakar och ska godkänna alla utgrävningar i Egypten, vilket idag sker i vetenskapligt syfte snarare än för att jaga skatter. Rådet fungerar också som övervakande organ för museum och restaurering av monument med syfte att bevara Egyptens historiska arv.
Referenser
redigera
redigera wikitext
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från
engelskspråkiga Wikipedia
Ancient Egypt
16 juni 2013
Noter
redigera
redigera wikitext
”Chronology”
. Digital Egypt for Universities, University College London
Läst 25 mars 2008
Dodson (2004) s. 46
James (2005) s. 8
Manuelian (1998) s. 6–7
Ward, Cheryl. "
World's Oldest Planked Boats
", i
Archaeology
(volym 54, nummer 3, maj/juni 2001). Archaeological Institute of America.
Clayton (1994) s. 153
James (2005) s. 84
Shaw (2002) s. 17, 67–69
Shaw (2002) s. 17
”Chronology”
(på engelska).
www.digitalegypt.ucl.ac.uk
Läst 23 november 2012
Ikram, Salima
(1992).
Choice Cuts: Meat Production in Ancient Egypt
. University of Cambridge. sid.
5.
ISBN 978-90-6831-745-9
OCLC
60255819
Läst 22 juli 2009
Hayes (1964) s. 220
Childe, V. Gordon (1953), "New light on the most ancient Near East" (Praeger Publications)
Patai, Raphael (1998), "Children of Noah: Jewish Seafaring in Ancient Times" (Princeton Uni Press)
Barbara G. Aston, James A. Harrell, Ian Shaw (2000). Paul T. Nicholson and Ian Shaw editors. "Stone," i
Ancient Egyptian Materials and Technology,
Cambridge, 5–77, s. 46–47. Also note: Barbara G. Aston (1994). "Ancient Egyptian Stone Vessels,"
Studien zur Archäologie und Geschichte Altägyptens
5, Heidelberg, s. 23–26. (Se även webbartiklarna
och
.)
”Chronology of the Naqada Period”
. Digital Egypt for Universities, University College London
Läst 9 mars 2008
Shaw (2002) s. 61
Emberling (2011) s. 8
”The Qustul Incense Burner”
”Faience in different Periods”
. Digital Egypt for Universities, University College London
Läst 9 mars 2008
Robins (1997) s. 32
Clayton (1994) s. 6
Shaw (2002) s. 78–80
Clayton (1994) s. 12–13
Shaw (2002) s. 70
”Early Dynastic Egypt”
. Digital Egypt for Universities, University College London
Läst 9 mars 2008
James (2005) s. 40
Shaw (2002) s. 102
Shaw (2002) s. 116–7
Fekri Hassan.
”The Fall of the Old Kingdom”
. British Broadcasting Corporation
Läst 10 mars 2008
Clayton (1994) s. 69
Shaw (2002) s. 120
Shaw (2002) s. 146
Clayton (1994) s. 29
Shaw (2002) s. 148
Clayton (1994) s. 79
Shaw (2002) s. 158
Shaw (2002) s. 179–82
Robins (1997) s. 90
Shaw (2002) s. 188
Ryholt (1997) s. 310
Shaw (2002) s. 189
Shaw (2002) s. 224
James (2005) s. 48
”Hatshepsut”
. Digital Egypt for Universities, University College London
Läst 9 december 2007
Clayton (1994) s. 108
Aldred (1988) s. 259
Cline (2001) s. 273
Med sina två favoritfruar och ett stort harem sägs Ramses II ha fått över 100 barn. Clayton (1994) s. 146
Tyldesley (2001) s. 76–77
James (2005) s. 54
Cerny (1975) s. 645
Emberling (2011) s. 9–10
Alberge, Dalya.
”Tomb reveals Ancient Egypt's humiliating secret”
. The Times, The Sunday Times
Läst 28 juli 2003
The Histories
. Penguin Books. 2003. sid.
106–107, 133–134,.
ISBN 978-0-140-44908-2
Shaw (2002) s. 345
Diop, Cheikh Anta
(1974).
The African Origin of Civilization
. Chicago, Illinois: Lawrence Hill Books. sid.
219–221.
ISBN 1-55652-072-7
Bonnet, Charles
(2006).
The Nubian Pharaohs
. New York: The American University in Cairo Press. sid.
142–154.
ISBN 978-977-416-010-3
Mokhtar (1990) s. 161–163
Emberling (2011) s. 9–11
Silverman, David
(1997).
Ancient Egypt
. New York: Oxford University Press. sid.
36–37.
ISBN 0-19-521270-3
Georges Roux - Ancient Iraq, s. 330–32
George Roux - Ancient Iraq
Shaw (2002) s. 383
Shaw (2002) s. 385
Shaw (2002) s. 405
Shaw (2002) s. 411
Shaw (2002) s. 418
James (2005) s. 62
James (2005) s. 63
Shaw (2002) s. 426
Shaw (2002) s. 422
Shaw (2003) s. 431
The Church in Ancient Society
",
Henry Chadwick
, s. 373, Oxford University Press US, 2001,
ISBN 0-19-924695-5
Christianizing the Roman Empire A.D 100–400"
Ramsay MacMullen
, s. 63, Yale University Press, 1984,
ISBN 0-300-03216-1
Shaw (2002) s. 445
Manuelian (1998) s. 358
Manuelian (1998) s. 363
Meskell (2004) s. 23
Manuelian (1998) s. 372
Walbank (1984) s. 125
Manuelian (1998) s. 383
James (2005) s. 136
Billard (1978) s. 109
”Social classes in ancient Egypt”
. Digital Egypt for Universities, University College London
Läst 11 december 2007
Janet H. Johnson.
”Women's Legal Rights in Ancient Egypt”
. University of Chicago, 2004
Läst 31 augusti 2010
Oakes (2003) s. 472
McDowell (1999) s. 168
Manuelian (1998), s. 361
Nicholson (2000) s. 514
Nicholson (2000) s. 506
Nicholson (2000) s. 510
Nicholson (2000) s. 577, 630
Strouhal (1989) s. 117
Manuelian (1998) s. 381
Nicholson (2000) s. 409
Oakes (2003) s. 229
Greaves (1929) s. 123
Lucas (1962) s. 413
Nicholson (2000) s. 28
C.Michael Hogan. 2011.
Sulfur
. Encyclopedia of Earth, eds. A.Jorgensen and C.J.Cleveland, National Council for Science and the environment, Washington DC
Arkiverad
28 oktober 2012 hämtat från the
Wayback Machine
Scheel (1989) s. 14
Nicholson (2000) s. 166
Nicholson (2000) s. 51
Shaw (2002) s. 72
Naomi Porat and Edwin van den Brink (editor), "An Egyptian Colony in Southern Palestine During the Late Predynastic to Early Dynastic," in
The Nile Delta in Transition: 4th to 3rd Millennium BC
(1992), s. 433–440.
Naomi Porat, "Local Industry of Egyptian Pottery in Southern Palestine During the Early Bronze I Period," in
Bulletin of the Egyptological, Seminar 8
(1986/1987), s. 109–129. Se även
University College London, 2000
Shaw (2002) s. 322
Manuelian (1998) s. 145
Harris (1990) s. 13
Loprieno (1995b) s. 2137
Loprieno (2004) s. 161
Loprieno (2004) s. 162
Loprieno (1995b) s. 2137–38
Vittman (1991) s. 197–227
Loprieno (1995a) s. 46
Loprieno (1995a) s. 74
Loprieno (2004) s. 175
Allen (2000) s. 67, 70, 109
Loprieno (2005) s. 2147
Loprieno (2004) s. 173
Allen (2000) s. 13
Loprieno (1995a) s. 10–26
Allen (2000) s. 7
Loprieno (2004) s. 166
El-Daly (2005) s. 164
Allen (2000) s. 8
Strouhal (1989) s. 235
Lichtheim (1975) s. 11
Lichtheim (1975) s. 215
Lichtheim (1980) s. 159
Manuelian (1998) s. 401
Manuelian (1998) s. 403
Manuelian (1998) s. 405
Manuelian (1998) s. 406–7
”Music in Ancient Egypt”
. Digital Egypt for Universities, University College London. Arkiverad från
originalet
den 28 mars 2008
Läst 9 mars 2008
Manuelian (1998) s. 126
The Cambridge Ancient History: II Part I , The Middle East and the Aegean Region, c.1800-13380 B.C"
, Edited I.E.S Edwards–C.JGadd–N.G.L Hammond-E.Sollberger, Cambridge at the University Press, s. 380, 1973,
ISBN 0-521-08230-7
Manuelian (1998) s. 399–400
Clarke (1990) s. 94–97
Badawy (1968) s. 50
”Types of temples in ancient Egypt”
. Digital Egypt for Universities, University College London. Arkiverad från
originalet
den 19 mars 2008
Läst 9 mars 2008
Dodson (1991) s. 23
James (2005) s. 102
The Oxford Guide: Essential Guide to Egyptian Mythology
",
Donald B. Redford
(redaktör), s. 106, Berkley, 2003,
ISBN 0-425-19096-X
James (2005) s. 117
Shaw (2002) s. 313
Allen (2000) s. 79, 94–5
Wasserman,
et al.
(1994) s. 150–3
Robins (1997) p. 29
Robins (1997) p. 21
Robins (2001) p. 12
Nicholson (2000) s. 105
James (2005) s. 122
Robins (1998) s. 74
Shaw (2002) p. 216
Robins (1998) s. 149
Robins (1998) s. 158
”Mummies and Mummification: Old Kingdom”
. Digital Egypt for Universities, University College London
Läst 9 mars 2008
”Mummies and Mummification: Late Period, Ptolemaic, Roman and Christian Period”
. Digital Egypt for Universities, University College London. Arkiverad från
originalet
den 30 mars 2008
Läst 9 mars 2008
”Shabtis”
. Digital Egypt for Universities, University College London. Arkiverad från
originalet
den 24 mars 2008
Läst 9 mars 2008
James (2005) s. 124
Filer (1995) p. 94
Filer (1995) s. 78–80
Filer (1995) s. 21
Filer (1995) s. 25
Filer (1995) s. 39
Strouhal (1989) s. 243
Stroual (1989) s. 244–46
Stroual (1989) s. 250
Filer (1995) s. 38
Nicholson (2000) s. 177
Nicholson (2000) s. 109
Nicholson (2000) s. 195
Nicholson (2000) s. 215
Schuster, Angela M.H. "
This Old Boat
", 11 december 2000. Archaeological Institute of America.
Kunskapen om egyptisk matematik är ofullständig på grund av bristen på källor och att inga grundliga studier har gjorts av de källor som har återfunnits. Imhausen
et al.
(2007) s. 13
Imhausen
et al.
(2007) s. 11
Clarke (1990) s. 222
Clarke (1990) p. 217
Clarke (1990) s. 218
Gardiner (1957) s. 197
Strouhal (1989) s. 241
Imhausen
et al.
(2007) s. 31
Kemp (1989) s. 138
Shaw (2002) s. 245
Manuelian (1998) s. 366–67
Clayton (1994) s. 96
Shaw, Garry J.
(2009).
”The Death of King Seqenenre Tao”.
Journal of the American Research Center in Egypt
45.
Shaw (2002) s. 400
Siliotti (1998), s. 8
Siliotti (1998), s. 10
El-Daly (2005) s. 112
Siliotti (1998) s. 13
Siliotti (1998) s. 100
Källor
redigera
redigera wikitext
Aldred, Cyril
(1988).
Akhenaten, King of Egypt
. London, England: Thames and Hudson.
ISBN 0-500-05048-1
Allen, James P.
(2000).
Middle Egyptian: An Introduction to the Language and Culture of Hieroglyphs
. Cambridge, UK: Cambridge University Press.
ISBN 0-521-77483-7
Badawy, Alexander
(1968).
A History of Egyptian Architecture. Vol III
. Berkeley, California: University of California Press.
ISBN 0-520-00057-9
Billard, Jules B.
(1978).
Ancient Egypt: Discovering its Splendors
. Washington D.C.: National Geographic Society
Cerny, J
(1975).
Egypt from the Death of Ramesses III to the End of the Twenty-First Dynasty' in The Middle East and the Aegean Region c.1380–1000
BC
. Cambridge, UK: Cambridge University Press.
ISBN 0-521-08691-4
Clarke, Somers; Engelbach, R.
(1990).
Ancient Egyptian Construction and Architecture
. New York, New York: Dover Publications, Unabridged Dover reprint of
Ancient Egyptian Masonry: The Building Craft
originally published by Oxford University Press/Humphrey Milford, London, (1930).
ISBN 0-486-26485-8
Clayton, Peter A.
(1994).
Chronicle of the Pharaohs
. London, England: Thames and Hudson.
ISBN 0-500-05074-0
Cline, Eric H.; O'Connor, David Kevin
(2001).
Amenhotep III: Perspectives on His Reign
. Ann Arbor, Michigan: University of Michigan Press. sid.
273.
ISBN 0-472-08833-5
Dodson, Aidan
(1991).
Egyptian Rock Cut Tombs
. Buckinghamshire, UK: Shire Publications Ltd.
ISBN 0-7478-0128-2
Dodson, Aidan; Hilton, Dyan
(2004).
The Complete Royal Families of Ancient Egypt
. London, England: Thames & Hudson.
ISBN 0-500-05128-3
El-Daly, Okasha
(2005).
Egyptology: The Missing Millennium
. London, England: UCL Press.
ISBN 1-84472-062-4
Emberling, Geoff
(2011).
Nubia: Ancient Kingdoms of Africa
. New York: Institute for the Study of the Ancient World.
ISBN 978-0-615-48102-9
Filer, Joyce
(1996).
Disease
. Austin, Texas: University of Texas Press.
ISBN 0-292-72498-5
Gardiner, Sir Alan
(1957).
Egyptian Grammar: Being an Introduction to the Study of Hieroglyphs
. Oxford, England: Griffith Institute.
ISBN 0-900416-35-1
Hayes, W.C.
(1964).
”Most Ancient Egypt: Chapter III. The Neolithic and Chalcolithic Communities of Northern Egypt”.
Journal of Near Eastern Studies (JNES)
23: sid.
217–272.
Imhausen, Annette; Robson, Eleanor; Dauben, Joseph W.; Plofker, Kim; Berggren, J. Lennart; Katz, Victor J.
(2007).
The Mathematics of Egypt, Mesopotamia, China, India, and Islam: A Sourcebook
. Princeton: Princeton University Press.
ISBN 0-691-11485-4
James, T.G.H.
(2005).
The British Museum Concise Introduction to Ancient Egypt
. Ann Arbor, Michigan: University of Michigan Press.
ISBN 0-472-03137-6
Kemp, Barry
(1991).
Ancient Egypt: Anatomy of a Civilization
. London, England: Routledge.
ISBN 0-415-06346-9
Lichtheim, Miriam
(1975).
Ancient Egyptian Literature, vol 1
. London, England: University of California Press.
ISBN 0-520-02899-6
Lichtheim, Miriam
(1980).
Ancient Egyptian Literature, A Book of Readings. Vol III: The Late Period
. Berkeley, California: University of California Press
Loprieno, Antonio
(1995a).
Ancient Egyptian: A linguistic introduction
. Cambridge, UK: Cambridge University Press.
ISBN 0-521-44849-2
Loprieno, Antonio
(1995b). Sasson, J. M.. red.
Civilizations of the Ancient Near East
. "4". New York, New York: Charles Scribner. sid.
2137–2150.
ISBN 1-56563-607-4
Loprieno, Antonio
(2004). Woodward, Roger D.. red.
The Cambridge Encyclopedia of the World's Ancient Languages
. Cambridge, UK: Cambridge University Press. sid.
160–192.
ISBN 0-521-56256-2
Lucas, Alfred
(1962).
Ancient Egyptian Materials and Industries, 4th Ed
. London, England: Edward Arnold Publishers.
ISBN 1-85417-046-5
Mallory-Greenough, Leanne M.
(2002).
”The Geographical, Spatial, and Temporal Distribution of Predynastic and First Dynasty Basalt Vessels”.
The Journal of Egyptian Archaeology
(London, England: Egypt Exploration Society)
88: sid.
67–93.
doi
10.2307/3822337
ISSN
0307-5133
Manuelian, Peter Der
(1998).
Egypt: The World of the Pharaohs
. Bonner Straße, Cologne Germany: Könemann Verlagsgesellschaft mbH.
ISBN 3-89508-913-3
McDowell, A.G.
(1999).
Village life in ancient Egypt: laundry lists and love songs
. Oxford, England: Oxford University Press.
ISBN 0-19-814998-0
Meskell, Lynn
(2004).
Object Worlds in Ancient Egypt: Material Biographies Past and Present (Materializing Culture)
. Oxford, England: Berg Publishers.
ISBN 1-85973-867-2
Midant-Reynes, Béatrix
(2000).
The Prehistory of Egypt: From the First Egyptians to the First Pharaohs
. Oxford, England: Blackwell Publishers.
ISBN 0-631-21787-8
Mokhtar, G.
(1990).
General History of Africa
. California, USA: University of California Press. sid.
161–163.
ISBN 0-520-06697-9
Nicholson, Paul T.
(2000).
Ancient Egyptian Materials and Technology
. Cambridge, UK: Cambridge University Press.
ISBN 0-521-45257-0
Oakes, Lorna
(2003).
Ancient Egypt: An Illustrated Reference to the Myths, Religions, Pyramids and Temples of the Land of the Pharaohs
. New York, New York: Barnes & Noble.
ISBN 0-7607-4943-4
Robins, Gay
(1997).
The Art of Ancient Egypt
. London: British Museum Press for the Trustees of the British Museum.
Libris
5498921
ISBN 0-7141-0988-6
Robins, Gay
(2000).
The Art of Ancient Egypt
. Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press.
ISBN 0-674-00376-4
Ryholt, Kim
(1997).
The Political Situation in Egypt During the Second Intermediate Period
. Copenhagen, Denmark: Museum Tusculanum.
ISBN 87-7289-421-0
Scheel, Bernd
(1989).
Egyptian Metalworking and Tools
. Haverfordwest, Great Britain: Shire Publications Ltd.
ISBN 0-7478-0001-4
Shaw, Ian
(2003).
The Oxford History of Ancient Egypt
. Oxford, England: Oxford University Press.
ISBN 0-19-280458-8
Siliotti, Alberto
(1998).
The Discovery of Ancient Egypt
. Edison, New Jersey: Book Sales, Inc.
ISBN 0-7858-1360-8
Strouhal, Eugen
(1989).
Life in Ancient Egypt
. Norman, Oklahoma: University of Oklahoma Press.
ISBN 0-8061-2475-X
Tyldesley, Joyce A.
(2001).
Ramesses: Egypt's greatest pharaoh
. Harmondsworth, England: Penguin. sid.
76–77.
ISBN 0-14-028097-9
Vittman, G.
(1991).
”Zum koptischen Sprachgut im Ägyptisch-Arabisch”.
Wiener Zeitschrift für die Kunde des Morgenlandes
(Vienna, Austria: Institut für Orientalistik, Vienna University)
81: sid.
197–227.
Walbank, Frank William
(1984).
The Cambridge ancient history
. Cambridge, UK: Cambridge University Press.
ISBN 0-521-23445-X
Wasserman, James; Faulkner, Raymond Oliver; Goelet, Ogden; von Dassow, Eva
(1994).
The Egyptian Book of the dead, the Book of going forth by day: being the Papyrus of Ani
. San Francisco, California: Chronicle Books.
ISBN 0-8118-0767-3
Wilkinson, R.H.
(2000).
The Complete Temples of Ancient Egypt
. London, England: Thames and Hudson.
ISBN 0-500-05100-3
Vidare läsning
redigera
redigera wikitext
Baines, John och Málek, Jaromir
(1984).
Atlas of Ancient Egypt
. Oxford: Equinox.
ISBN 9780714819587
Björkman, Gun
(1981).
De gamla egyptierna
. Stockholm: Natur och kultur.
ISBN 91-27-00376-0
Säve-Söderbergh, Torgny
(1968).
Egyptisk egenart
. Stockholm: Wahlström och Widstrand.
ISBN 91-506-0477-5
Externa länkar
redigera
redigera wikitext
The Ancient Egypt
Ancient Near East
Forntida Egypten
Egyptologi
Arkitektur
Egyptisk nyklassicism
Pyramider
Astronomi
Begravning
Farao
lista
Historia
Jordbruk
Kläder
Konst
Kvinnor i det forntida Egypten
Litteratur
Mat
Matematik
Medicin
Fornegyptiska medicinska papyrer
Militär
Musik
Mytologi
Religion
Skrift
Språk
Stor kunglig hustru
Teknologi
Kategori
Commons
Auktoritetsdata
VIAF
106146462599127770328
GND
4068430-1
NDL
00562072
NKC
ge146585
Hämtad från ”
Kategori
Forntidens Egypten
Dolda kategorier:
Enwp
Wikipediaartiklar med identifierare från VIAF
Wikipediaartiklar med identifierare från GND
Wikipedia:Bra artiklar
Wikipedia:Basartiklar
Forntida Egypten
Nytt ämne