Judendom – Wikipedia

Judendom – Wikipedia
Hoppa till innehållet
Från Wikipedia
Den här artikeln handlar om den judiska religionen.
För etniska, historiska och kulturella aspekter av den judiska identiteten, se
Judar
Den här artikeln
behöver fler eller bättre
källhänvisningar
för att kunna
verifieras
(2009-10)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (
gärna som fotnoter
). Uppgifter utan källhänvisning kan
ifrågasättas
och tas bort utan att det behöver diskuteras på
diskussionssidan
En del av en serie om
Judendom
Inriktningar
Ortodox
Chassidism
Konservativ
Reform
Rekonstruktion
Humanistisk
Judisk filosofi
Kabbala
Texter
Tanakh
Torah
Ketuvim
Siddur
Zohar
Mishna
Talmud
Midrash
Tosefta
Halakha
Mishneh Torah
Shulchan Aruch
Kosher
Tzedakah
Heliga platser / städer
Jerusalem
Safed
Hebron
Tiberias
Synagoga
Heliga templet
Tabernaklet
Viktiga personer
Abraham
Isak
Jakob
Mose
Aron
David
Salomo
Sara
Lea
Religiösa roller
Rabbin
Rebbe
Posek
Dayan
Mohel
Kohen
Kultur och utbildning
Brit
Zeved habat
Kollel
Cheder
Föremål
Tallit
Tefillin
Tzitzit
Kippa
Menora
Shofar
Etrog
Kittel
Böner
Shema
Amidah
Kaddish
Minjan
Selichot
Högtider
Jom Kippur
Sukkot
Pesach
Shavuot
Purim
Chanukka
Relaterade ämnen
Judar
Sionism
Israel
Antisemitism
Religion
Antal troende
i Sverige
Religionsstiftare
Teologi
Mytologiska gestalter
Denna tabell:
visa
redigera
Judendom
Sabbats
ljusstakar
, handtvättskanna,
Humash
och
Tanakh
Torah
-pekpinne,
shofar
och
etrog
-låda.
Ursprung
Mellanöstern
Växte fram
cirka
2000-talet före Kristus
och framåt
Grundare
Abraham
(traditionell)
Överhuvud idag
har ej gemensamt överhuvud
Helig skrift
Tanakh
Judendomen
(av
grekiska
Ἰουδαϊσμός
Ioudaïsmós
, härlett från
hebreiskans
יהודה,
Yehudah,
Juda
",
hebreiska: יַהֲדוּת,
Yahedut
) är
judarnas
religion
; en
trosuppfattning
innehållande flera praktiker som härrör från de
antika
israeliterna
, vars
historia
finns nedskriven i
Gamla testamentet
Tanakh
) och som utreds och förklaras ytterligare i
Talmud
och andra texter.
Judendomen har en av de äldsta religiösa traditionerna som finns och som utövas än i dag, och många av dess texter och traditioner är centrala även för andra
abrahamitiska religioner
. Judisk historia och handlingslinjer har på så sätt påverkat andra religioner som
kristendom
och
islam
År 2012 uppskattades antalet judar vara cirka 14 miljoner, varav cirka 6,1 miljoner bosatta i
Israel
och 5,7 miljoner i
USA
(tillsammans 82,4 procent av världens judar).
Judisk ceremoniell lag
redigera
redigera wikitext
Till skillnad från islam och kristendom finns det inom judendomen inga officiella trosuppfattningar eller allomfattande doktrinella villkor som utgör en förutsättning för att vara medlem.
Det är en ceremoniell lag, påbud och förbud (
"mitzvot
") från
Torah
, som utgör grunden i judendomen. Till skillnad från de andra abrahamitiska religionerna spelar tron en underordnad roll
. En individ kan betraktas som jude om vederbörande antingen håller fast vid ett helt system av trossatser som gäller den Allsmäktige och livet efter döden eller om individen håller fast vid ett antal enkla trosuppfattningar som ger innebörd till befintlig ritual.
källa
behövs
Denna mångfald inom judisk tro beror delvis på att handlingar (goda gärningar och de 613 påbuden och förbuden) och inte trossatser är den viktigaste delen av judiskt religiöst liv.
Judendomen presenterar sig själv som relationen eller förbundet mellan
Israels barn
(den judiska nationen) och
Gud
. Som sådan anser många att det är den första
monoteistiska
religionen, även om många aspekter av judendomen motsvarar de som omfattas av de
västliga
begreppen
etik
och
civilrätt
. Judendomen har en av de äldsta religiösa traditioner som finns och som utövas än idag, och många av dess texter och traditioner är centrala även för andra
abrahamitiska religioner
. Judisk historia och handlingslinjer har på så sätt påverkat andra religioner såsom
kristendomen
islam
och
bahá'í
Gamla testamentet
eller
Tanakh
berättar hur Gud kallade patriarken
Abraham
bland
kaldéerna
och upprättade ett förbund med honom. Likafullt bestämmer Gamla testamentet tron på den enda guden till tiden för själva
begynnelsen
, såsom den skildras i
Första Mosebok
1, och framställer en universell medvetenhet om Abrahams Gud bland äldre samhällen, och andra personers dyrkan av densamme.
Medan judendomen sällan, om någonsin, varit
monolitisk
, har den alltid varit kraftigt monoteistisk,
teologiskt
sett – fastän Bibeln och Tanakh skildrar ansenliga perioder av
avfall
bland många israeliter från judendomens tro. Somliga uppmärksammar de trosläror inrymmande
gott och ont
och begrepp som
paradis
helvete
dom
och
uppståndelse
som fanns i den
iranska
zoroastrismen
, vilken israeliterna kom i kontakt med när
perserna
erövrat Babylon och gjort slut på den
babyloniska fångenskapen
. Judarna höll fast vid sin tro, men den persiska religionen påverkade deras
apokalyptik
Historiskt sett har judendomen betraktat tron på den gudomliga uppenbarelsen
och godkännandet av den skriftliga och muntliga Torahn som sin grundläggande och mest centrala övertygelse. Judendomen har dock ingen centraliserad auktoritet som dikterar religiösa
dogmer
, och inga religiösa doktriner eller trosprinciper i kristen bemärkelse. Judendomen baseras på handling, och alla människor - judar och icke-judar – kan uppnå en plats i
himlen
genom sina handlingar här på jorden. Judar har
613 bud
att följa, icke-judar sju stycken av dessa. Dessa kallas för de noakidiska buden, efter Noa som Gud slöt ett förbund med i första Moseboken med regnbågen som tecken.
Maimonides trosprinciper
redigera
redigera wikitext
Genom århundradena har ett flertal tydliga formuleringar av de judiska trosprinciperna framträtt och även om de vördnadsfullt avviker från enskilda detaljer, markerar de inte en stark samhörighet med kärnideologin. Av dessa betraktas de mest auktoritativa vara
Maimonides
13 trosprinciper från 1100-talet. Dessa principer var kontroversiella när de först föreslogs men anses idag vara obligatoriska av de mest
ortodoxa
judiska auktoriteterna, och judar som inte fullt accepterar varenda grundsats döms som potentiellt
kätterska
. Maimonides 13 trosartiklar, vilka kan ha formulerats för att definiera judendomens särart vid en tid då tvångskonverteringar till
kristendom
och
islam
ägde rum. Maimonides trosprinciper:
Tron på att Gud existerar som alltings Skapare.
Tron på att Gud är En enda Enhet (
monoteism
).
Tron på att Gud är okroppslig.
Tron på att Gud till sitt väsen är evig.
Tron på att Gud är den ende som är värdig att tillbedjas.
Tron på att allt som talats av profeterna är sanning.
Tron på att
Mose
var den störste av profeterna.
Tron på att Toran (de 5 Moseböckerna) såsom den finns idag, är densamma som gavs åt profeten Mose.
Tron på att Toran aldrig kommer att bytas ut mot någon annan uppenbarelse.
Tron på att Gud känner människans handlingar och tankar.
Tron på att Gud belönar och bestraffar den som håller eller överträder Hans bud (
mitzvot
).
Tron på att
Messias
skall komma.
Tron på att de döda skall återuppstå.
Maimonides trosartiklar skrevs i ett kritiskt skeende när judar befann sig under svåra förföljelser i kristna och muslimska länder. Att slå vakt om judendomens troslära ansågs viktigt. Maimonides avsåg också att gå i teologisk polemik mot de judar som ifrågasatte den rabbinska traditionen, till exempel
karaiter
. Polemiken mot både kristendom och islam är tydlig. Maimonides förkunnar att Gud är den ende skaparen. Att Gud är en enda enhet och inte har någon kropp är en tydlig markering mot kristendomens treenighetslära och läran att Jesus är Guds son. Toran är sann och oföränderlig. Åsikten att Toran inte kan bytas ut mot någon annan uppenbarelse är en tydlig markering mot islam som lär att Koranen är den sista uppenbarelsen. Maimonides trosläror fick sådan stark ställning att den införlivades i
siddur
(bönboken).
Vem som är jude
redigera
redigera wikitext
Judendomens anhängare kallas
judar
. Judendomen är en religion och en etnicitet och medan judendomen är öppen för
konvertiter
betraktas i allmänhet det judiska kollektivet som en
etno-religiös
grupp, delvis på grund av anledningar härrörande från de heliga skrifter som beskriver det judiska folket som en
nation
, snarare än som anhängare av en trosuppfattning. Det finns omkring 14 miljoner judar i världen varav omkring 6 miljoner bor i Israel.
Enligt de traditionella judiska lagarna är den
jude
, som är född av en judisk mor eller som
konverterat
till judendomen i enlighet med den judiska lagen (
ger tzedek
). Alla huvudinriktningar inom judendomen är idag öppna för uppriktiga konvertiter. Konverteringsprocessen utvärderas av en auktoritet och konvertiten förhörs angående sin uppriktighet och sitt kunnande.
Karaiter
och
samaritaner
följer endast den patriarkala linjen där faderns ursprung avgör frågan. Enligt den reformistiska judendomen anser man att alla som har antingen en mor eller far som är judisk är jude. Detta frångår således den ortodoxa principen att endast den vars mor är judisk räknas som jude från födelsen.
Traditionell judendom håller fast vid att en jude, oavsett om vederbörande är född till det eller omvänt sig, är jude för all tid. Sålunda anses den jude, som hävdar sig vara
ateist
eller som konverterar till en annan religion, fortfarande vara jude. Enligt
halacha
går det inte att avsäga sig religionen eller sin etnicitet. Enligt
reformjudendom
(eller "liberal") anser man att den judiska lagen,
Halacha
, inte är bindande när det kommer till att definiera vem som är jude. Dessa former av judendom accepterar ett barn som jude oavsett vem av föräldern som har det judiska ursprunget i familjen.
Judisk efterlevnad
redigera
redigera wikitext
Religiös klädsel
redigera
redigera wikitext
Kippa
redigera
redigera wikitext
Kippor
En
kippa
är en liten rund
huvudbonad
, en form av huvudduk eller
kalott
, som judiska män bär i
synagogan
och vid andra religiösa tillfällen som ett tecken på aktning. Observanta judar bär den jämt, då det står i
Talmud
att ingen bör gå ens fyra steg utan att täcka sitt huvud. Kippan kan ha alla möjliga färger, former och mönster, huvudsaken är att den täcker hjässan.
Ortodoxa judar
bär ofta en mörk eller svart kippa, medan
reformerta
(liberala eller progressiva) judar använder mer färgglada och stickade huvudbonader.
Tefillin
redigera
redigera wikitext
Tefillin
(av
tefillah
bön
, på
hebreiska
och
arameiska
tefillin
är den arameiska pluralformen
böner
) är två svarta läderkapslar. Den ena fästes med hjälp av en läderrem på överarmen så att kapseln sitter på
bicepsmuskeln
, och pekar mot
hjärtat
, den andra ovanpå pannan så att den nedre kanten är i linje med hårfästet. I varje kapsel finns samma fyra stycken ur den judiska Torahn skriven för hand på pergament. På huvudkapseln är dessa skrivna på fyra separata
pergamentbitar
i varsitt läderfack. På armkapseln är samma stycken samlade på en enda rulle. Texten som står på pergamentrullarna läses som en del av bönerna vid morgongudstjänster.
Det finns specifika böner från den judiska bönboken som bes i samband med att tefillin sätts på. I dessa ingår till exempel uppmaningarna att "binda dem (dessa ord) som ett tecken på din arm" och att "de skall tjäna som ett märke mellan dina ögon".
Tidigare bars tefillin dagtid, men eftersom man inte får tala om saker som inte är
heliga
när man har den på sig, bärs den idag enbart under morgonbönen på vardagarna. Det räknas som ett tecken, och andra tecken, såsom
shabbat
, behöver inte kompletteras. Tefillin används inte av pojkar innan deras
bar mitzvah
Böner
redigera
redigera wikitext
Traditionellt läser judar – enskilt eller i grupp – upp
böner
tre gånger om dagen (
shacharit
på morgonen,
mincha
på eftermiddagen och
maariv
på kvällen), med även en fjärde bön (
musaf
) under
shabbat
och
helgdagar
Den mest kända bönen är
Amida
eller
shemoneh esrei
, vilken sägs ha utformats under profeten
Esras
tid (cirka
444 f.Kr.
), men inledningsvis troligtvis som en uppsättning
anvisningar
för böneämnen: Den fast fixerade texten är troligtvis flera århundraden yngre. Amida-bönen ingår i alla tre bönegudstjänsterna (men är – strikt räknat – obligatorisk endast i de två första bönegudstjänsterna, som motsvarar offren i templet).
Den judiska trosbekännelsen
, Shema Yisrael, har en central plats i den judiska gudstjänsten, och förekommer i både morgonbönen och kvällsbönen. På
hebreiska
lyder den: "
Shema Yisrael Adonai Eloheinu Adonai Echad
". Översatt till
svenska
blir det: "Hör Israel! Herren är vår Gud! Herren är En!" (
5 Mos
. 6:4). Övriga böner är bland annat sådana ur
Psaltaren
, hela psalmer eller sammansatta verser.
Under
sabbaten
minskas antalet
välsignelser
berakhoth
) till sju och kallas för
sheva' berakhoth
. Denna bön anses vara en ersättning för djuroffret i templet. Principen är att nu, när det
judiska templet
är förstört och inte längre står, får bön läst genom läpparna ersätta djuroffret. De ortodoxa judarna väntar på att templet en dag skall återuppstå och för att vara förberedda lär de sig redan nu
riterna
, för att kunna genomföra dem när så ske.
Tahor
och
Tameh
är tillstånd av rituell renhet respektive orenhet. För att få komma in till templet måste man vara i rent tillstånd, vilket man exempelvis kan bli genom att ta ett bad. Likheter med denna rituella renhet finns inom islam och även bland
hinduer
och vissa
kristna
(se till exempel
fottvagning
).
Utöver de obligatoriska bönerna förekommer många frivilliga andaktsbruk i den enskilda bönen, inte minst i chassidiska miljöer.
Hitbodedut
är sedvanan att tala fritt och improviserat med Gud på sitt modersmål, populariserat av
Nachman av Breslov
Kavvanah
kan i bredare mening syfta på att vara uppmärksam under de föreskrivna bönegudstjänsterna, men är i smalare mening benämningen på meditationer som, enligt kabbalistisk sedvana, kan beledsaga var och en av de muntliga bönerna i Siddur. Många chassider ber hela Psaltaren under loppet av en månad.
Toraläsning
redigera
redigera wikitext
Toraläsning.
Enligt judisk tradition mottog
Mose
en uppenbarelse på
Sinaiberget
som han förde vidare till det judiska folket och det är från denna som
Torah
har kommit. Tora är ett vittnesbörd om hur
Gud
har gripit in för att straffa eller hjälpa judarna genom historien och handlar alltså i grund och botten om förhållandet mellan Gud och det judiska folket. Höjdpunkten i Tora finns i
Andra Mosebok
där det beskrivs hur Mose tar emot
de tio budorden
från Gud på berget Sinai.
Enligt
rabbinsk
tradition består Torah bara av den skriftliga läran,
Torah she-bi-khetav
. Det är den ena delen av det som kallas den tudelade Torahn. Den andra delen är den muntliga läran,
Torah she-be-al peh
, som fungerar som en förklaring till den skriftliga delen. Alla delar av läran är lika viktiga enligt den rabbinska traditionen, eftersom man inte enbart kan gå till den skriftliga Torahn för att tolka lagarna i praktiken. Då behöver man den muntliga, förklarande delen också.
Det är värt att notera att det överlag kan sägas att inom ortodox judendom tolkas Torah ordagrant. Den reformistiska traditionen bibehåller att Torahn gavs av Gud till judarna via Moses vid berget Sinai, men att detta var början på Guds dialog med judarna, och att varje generation måste höra Guds röst själv. Därför anser man att Torahn inte i alla lägen bör tolkas ordagrant. "Tradition har en röst, men inte vetorätt."
Synagogan
redigera
redigera wikitext
Synagoga i
Prag
En
synagoga
är en judisk samlingslokal avsedd för tillbedjan och religiösa studier.
Synagogor har byggts i alla möjliga stilar och storlekar. På traditionella synagogor ses ofta just tolv fönster, som skall symbolisera de
tolv judiska stammarna
. En synagoga är på intet sätt någon nödvändighet för en judisk
gudstjänst
, som kan hållas nästan varsomhelst, givet att en
minjan
– 10 vuxna judar (judiska män i ortodoxa församlingar) – finns närvarande.
Varje synagoga har en
Bimah
(läspulpet) och en Ark, ett skåp där torah-rullarna förvaras. Bland
ashkenaziska judar
kallas detta skåp även för Aron Hakodesh. En synagoga är vanligtvis byggd så att arken är riktad mot
Jerusalem
I ortodoxa synagogor finns också en Mechiza, en avskiljare som skiljer kvinnor och män åt under gudstjänsten. Inom den
egalitära
judendomen sitter män och kvinnor tillsammans, och kvinnor har en lika stor del i gudstjänsten som männen. Inom den icke-ortodoxa judendomen finns även kvinnliga rabbiner; exempelvis är
Ute Steyer
, rabbin vid Stockholms Stora synagoga, den första kvinnliga rabbinen i Sverige.
Kashrut
redigera
redigera wikitext
Kosher
(כשר), är den mat som av kashrut (כשרות, en del av halakha) angivits som tillåten för praktiserande judar. Mat som är förbjudet för religiösa judar är däremot treifah (heb. טרפה). Sistnämnda term härstammar från ett ord för djur som slaktats efter att ha blivit slagna av rovdjur.
De grundläggande lagarna inom kashrut finns i
Tredje Mosebok
och även i den muntliga lagen som skrevs ned i Talmud. Slakten regleras dels i den muntliga tradition som toran hänvisar till i
Femte Mosebok
12:21.
Händelser i livet
redigera
redigera wikitext
B'rit mila
redigera
redigera wikitext
B'rit mila
(hebreiska בְּרִית מִילָה [bərīt mīlā]), även kallad
bris
(uttalas med kort [i]) bland ashkenaziska judar, är den
omskärelse
som enligt Toran (Första Moseboken 17: 10-12) ska äga rum på varje judiskt gossebarn på hans åttonde levnadsdag.
Brit
står för förbund och
mila
står för omskärelse, dessa två ord betyder tillsammans "omskärelsens förbund". Omskärelsen är en symbol för förbundet mellan
Abrahams
folk och Gud.
Pidjon habben
redigera
redigera wikitext
Pidjon habben
är hebreiska för "friköpande av sonen". Den judiska sedvänjan pidjon habben härstammar från händelsen när Gud skonade den förstfödde av hankön både hos människa och hos djur bland israeliterna. Allt annat förstfött av hankön i
Egypten
lät han dö för att förmå
Farao
att ge israeliterna tillåtelse att lämna
slaveriet i Egypten
(2 Mos, 11:1-7). Som tack för att Gud besparade israeliterna denna olycka så skulle man offra alla förstfödda av hankön till Gud (2 Mos, 13:11-16). Hos människan så bestod offret av att den förstfödde sonen skulle tjäna Gud som
präst
eller tempeltjänare, en mycket hedrande uppgift.
Bar mitzva
redigera
redigera wikitext
Bar mitzva
(från hebreiska, בר מצווה, "budets son") kallas det tillfälle då en judisk pojke uppnår sin religiösa myndighetsålder, vilket för pojkar sker vid 13 års ålder. Bar mitzva sker automatiskt, men det är dock brukligt att hedra tillfället genom att delta i en gudstjänst och att då kallas fram att välsigna Torahn, samt ibland att läsa ett avsnitt av Torah.
Bat mitzva
redigera
redigera wikitext
Bat mitzva
, budets dotter, kallas det tillfälle som en judisk flicka uppnår sin religiösa myndighetsålder inom vissa judiska riktningar. För flickorna sker det vid 12 års ålder. Bat mitzvah har under
1900-talet
införts som en motsvarighet till pojkarnas bar mitzvah. Mer traditionella inriktningar, exempelvis många ortodoxa, har dock inte accepterat bat mitzva eftersom det saknar grund i religiösa urkunder. Bat mitzva sker automatiskt, men det anses dock brukligt att hedra tillfället genom att delta i en gudstjänst och, i huvudsak icke-ortodoxa församlingar, att läsa ett avsnitt av Torah på hebreiska. Bat mitzva föregås av ett års studier då barnet får elementär undervisning i bibelkunskap och hebreiska. Inom reformistisk judendom blir en flicka bat mitzva vid 13 års ålder, det vill säga samma ålder som en pojke blir bar mitzvah.
Helgdagarna
redigera
redigera wikitext
Shabbat
redigera
redigera wikitext
Shabbat
, även
shabbos
eller
shabbes
, på svenska
sabbat
, är beteckningen på den judiska vilodagen. Shabbat firas varje vecka, från solnedgången fredag kväll tills "tre stjärnor syns" på lördag kväll, för att ge möjlighet att begrunda världens skapelse.
10
Shabbat har mycket stor vikt i den judiska religionen, vilket gör den till den näst viktigaste högtiden efter
Jom Kippur
Under Shabbat får – enligt traditionell judisk uppfattning – inget arbete utföras. Det är heller inte tillåtet att resa, att bära saker utomhus, eller att tända och släcka eld. Eftersom
elektricitet
anses som en form av eld är det enligt ortodox judendom heller inte tillåtet att sätta på eller stänga av ström. Dessa förbud får endast brytas för att rädda människoliv ("pikuach nefesch"). Konservativ och i synnerhet progressiv judendom har mildrat dessa regler kraftigt.
Shabbatsfirandet inleds med att någon av de närvarande kvinnorna (i en familj hustrun) tänder levande ljus och läser en välsignelse över dem. Finns inga kvinnor närvarande utförs ritualen dock av en man. I en familj välsignar därefter fadern barnen och läser den
aronitiska välsignelsen
. Att tända shabbatsljusen är en av de få religiösa handlingar som traditionell judendom ålägger kvinnor.
Under fredagskvällen äter man också en liten festmåltid, som inleds med kiddusch, ett helgande av Shabbat, genom att man läser välsignelser över
vinet
, det särskilda sabbatsbrödet challah samt Shabbat.
Lördagsmorgonens gudstjänst anses som veckans viktigaste i de flesta riktningar av judendomen. Det är då man läser veckans parasha, ett avsnitt ur Torah. Efter läsningen ur Torah läses också en haftarah, en profettext. Ortodoxa rabbiner är dock noga med att poängtera, att det är bättre att be lördagsmorgonens
shacharit
ensam eller med familjen än att företa sig en lång resa till en avlägset belägen synagoga. Reformjudar har en mera tillåtande syn på resor till synagogor på shabbat.
Shabbat avslutas med en ceremoni som kallas
Havdala
. En bägare med vin hålls upp och ett ljusarrangemang bestående av minst två sammanflätade ljus tänds. Sedan läses en text där gränsen mellan Shabbats helighet och den övriga veckan markeras. En liten dosa med väldoftande kryddor räcks runt bland de församlade, som sedan håller upp händerna mot havdalahljuset och låter det reflekteras på naglarna. Sedan dricker man ur vinbägaren. På vissa håll finns en tradition att spara en sista del av vinet för att släcka ljuset i. Till sist sjungs sångerna
Elijahu Hanavi
om profeten
Elia
, och
Shavuah Tov
, "en god vecka".
De tre pilgrimshögtiderna
redigera
redigera wikitext
Pesach
redigera
redigera wikitext
Judiskt påskbord.
Pesach
(hebr. פֶּסַח), den judiska
påsken
, "det osyrade brödets högtid", firas till minne av
uttåget ur Egypten
och är en av de viktigaste judiska högtiderna. Det firas samma dag varje år i den
judiska kalendern
, nämligen den 15:e
Nisan
(se Andra Mosebok 12:6).
Det hebreiska ordet
pesach
betyder "passera förbi" och på engelska brukar termen "passover" användas. Detta syftar på Andra Mosebok 12:23, där Gud meddelar
Moses
att han kommer döda den förstfödde sonen i varje egyptiskt hem, men passera förbi de dörrar som insmorts med blod från ett
lammoffer
. Genom blodmarkeringen kunde därmed de judiska gossebarnen överleva.
Pesach inleds vid första fullmånen efter vårdagjämningen, oftast i april, och firas under sju dagar i
Israel
och i åtta dagar av judarna i
diasporan
. Anledningen till detta var att man var tvungen att bryta upp hastigt och ge sig iväg från slaveriet i Egypten så man hann inte jäsa brödet, och till minne av detta äter man ojäst bröd.
Shavuot
redigera
redigera wikitext
Shavuot
, veckofesten, firas sju veckor efter pesach och varar under två dagar. Shavuot betyder just veckor. Ursprungligen var shavuot en skördefest men har under årens lopp fått en djupare mening som en helg som firas till minnet av den dagen då Israels folk fick
Torahn
av Gud vid berget Sinai.
Liksom alla andra judiska fester har Shavuot ett samband med naturen. I Toran kallas Shavuot
chag hakkatsir
, som betyder veteskördens fest. Den kallas även chag
habbikkurim
som betyder förstlingarnas fest. Man firar att vårens löften har gått i uppfyllelse på Shavuot. Shavuot Pesach är ett tecken på att kornskörden börjar. Under sju veckor mellan Pesach och Shavuot, under omerdagarna, börjar veteskörden, och kornskörden avslutas med veckofesten Shavuot. Detta handlar om vår som övergår till sommar.
Sedan
Templet i Jerusalem
förstörts år
70
behövde man fira på ett annat sätt.
"Tiden för givandet av Toran" kallar judarna denna helg, inte mottagandet av Toran utan givandet. Det finns två förklaringar till det: För det första blev Toran given till det judiska folket en gång, på Shavuot, på Mose tid. Och varje gång en jude läser, studerar, Toran får den alltid in något nytt i huvudet. För det andra, trots att Toran har givits till varje jude på samma sätt, så tar inte alla judar emot den på samma sätt. En del judar följer den bättre än andra och en del judar förstår den bättre än andra — och även judar som förstår lika mycket ser olika aspekter av Toran. På så sätt firas givandet och inte mottagandet.
Man kan säga att Shavuot är judarnas födelsedag. Shavuot var från början en endagsfest, men den firas i konservativa och ortodoxa synagogor utom Israel i två dagar.
Sukkot
redigera
redigera wikitext
Sukkot
(hebreiska סוכות) el. lövhyddofesten är en judisk högtid som årligen infaller den 15 tishri i den judiska kalendern, vilket motsvarar sent i månaden september eller tidiga oktober, och varar sju dagar, samt avslutas med ytterligare två helgdagar, shemini atzeret och
simchat Tora
. Sukkot är plural av hebreiskans "sukka",
hydda
, vilket är högtidens viktigaste symbol.
Varje familj som kan, bygger hyddor med tak bestående av löv under bar himmel för att fira och minnas israeliternas ökenvandring ur Egypten till landet
Israel
i bibeln. Hyddorna måste vara placerade under bar himmel, vare sig de placeras på en större balkong utan tak direkt ovanför, eller i trädgården. Däri äter man dagens huvudmål varje dag under högtiden och om vädret tillåter sover man även där varje natt. Förr i tiden firades den samtidigt som vinskörden.
Andra centrala högtider och minnesdagar
redigera
redigera wikitext
Simchat Torah
redigera
redigera wikitext
Simchat Torah
(hebreiska שמחת תורה) är en judisk högtid, då man firar att man läst ut
Torah
för det förra året och börjar om på nytt.
Rosh ha-Shanah
redigera
redigera wikitext
Rosh ha-Shanah
(hebreiska: ראש השנה; Roš ha-Šanah) är den judiska högtid då judarna firar sitt
nyår
11
Rosh ha-Shanah firas på första och andra dagen av den judiska månaden
tishri
, det vill säga i september eller oktober. Den kallas även
åminnelsedagen
eller
shofar
Enligt judisk tradition skapades jorden på denna dag och det är vid Rosh ha-Shanah Gud bedömer vad människorna har gjort under det gångna året och beslutar vad som skall hända dem under det kommande. Under de tio dagar som sedan följer, mellan Rosh ha-Shanah och
Jom Kippur
, finns tid för eftertanke och
botgöring
innan domen slutligen fastslås. Det är en tid för försoning.
Jom Kippur
redigera
redigera wikitext
Judar ber i synagogan under Jom Kippur. Målning av Gottlieb.
Jom Kippur
eller Jom hakippurim (hebr. יוֹם הַכִּפּוּרִים
[jōm hakkippūrīm]
), med
engelskbaserad
stavning
Yom Kippur
och
Yom hakippurim
; Försoningsdagen, är en helg inom judendomen, som infaller tio dagar efter den judiska nyårsdagen. Det är den viktigaste och allvarligaste högtiden för de troende.
Efter att
Templet i Jerusalem
förstörts firas försoningsdagen genom att
fasta
, be böner, samlas till
gudstjänster
och be sina medmänniskor om förlåtelse. Under djupt allvar tänker man tillbaka på det år som gått och vad man kan ha gjort för fel och misstag. Samtidigt lovar man Gud att försöka bli en bättre människa och att försöka leva som Gud har tänkt att människan bör leva.
Helgen börjar i synagogan kvällen innan med att man ber
Kol Nidre
, en bön om tillgift för de uppriktiga löften till Gud som man kommer att ge under året men inte lyckas hålla.
Under Jom Kippur förväntas man försonas med sina ovänner, bära vit skrud och
kippa
samt tända ljus för avlidna. Under Jom Kippur avstår man även från mat och dryck. Liksom under Rosh hashana blåser man i ett
vädurshorn
, en
shofar
, vilket skall väcka människorna till eftertanke.
Helgen avslutas med
Neila
, en bön om försoning.
Chanukka
redigera
redigera wikitext
Chanukka
(hebreiska חנוכה eller חנכה ḥănukkā) är den judiska högtid som varar i åtta kvällar från 25 kislev till 3 eller 4 tebet – det vill säga vid nymåne i november-december. Chanukka kallas ibland för
ljusets fest
, ibland för
invigningsfesten
Chanukka firas till minne av
Judas Mackabeus
återinvigning av
Jerusalems tempel
år
164 f.Kr.
sedan det under maccabéerupproret befriats från de seleukidiska härskarna. Enligt traditionen fanns
olja
till templets lampor för en enda dag, men Herren såg till att oljan räckte i de åtta dagar som behövdes för att få fram ny tempelolja. Chanukka varar därför i åtta dagar, och varje kväll tänds ljus till minne av detta under – ett ljus den första dagen, två den andra, och så vidare. Dessa åtta dagar är dock inte helgdagar så till vida att sabbatsbuden gäller, utan snarare en utdragen fest.
Purim
redigera
redigera wikitext
Purim
är en annan judisk högtid. Ordet betyder "lott" eftersom
Haman
tänkte dra lott om vilken dag judarnas utrotning från
Persien
skulle ske. Historien återberättas i
Esters bok
, där det berättas att drottning Ester förrådde Hamans planer inför kung Ahashveros. Haman blir hängd, men Hamans påbud om att judarna får dödas kan inte stoppas. Ahashveros utfärdar då ett nytt påbud som tillåter judarna att lyfta vapen mot sina fiender, vilket de också gör. Enligt Esters bok dödades 75 000 perser.
Dagen före festen fastar man; sedan läser man ur Esters bok (
Megillat Ester
) i synagogan på kvällen och morgonen. När Hamans namn läses skakar barnen i skallror och för oväsen så man slipper höra hans namn. I synnerhet brukar barn klä ut sig på purim, ofta till någon av gestalterna i Esters bok.
Judisk filosofi
redigera
redigera wikitext
Judisk filosofi
avser associationen mellan uppriktiga studier av filosofi och judisk
teologi
. Betydande judiska filosofer innefattar Solomon ibn Gabirol,
Saadia Gaon
Maimonides
och
Gersonides
. Större förändringar inträffade som gensvar till
Upplysningen
(sent
1700-tal
till tidigt
1800-tal
). Modern judisk filosofi omfattar både
ortodox
och icke-ortodox inriktad filosofi. Framstående bland de ortodoxa judiska filosoferna är Eliyahu Eliezer Dessler, Joseph B. Soloveitchik och Yitzchok Hutner. Välkända icke-ortodoxa judiska filosofer innefattar
Martin Buber
, Franz Rosenzweig, Mordecai Kaplan, Abraham Joshua Heschel och
Emmanuel Lévinas
Historia
redigera
redigera wikitext
Huvudartikel
Judendomens historia
Rabbinsk judendom, som den framträder idag, har en äldre förhistoria i östra medelhavsvärldens
semitisktalande
befolknings
polyteistiska
religion (se
Syrisk-fenicisk mytologi
) som utövades i ett bälte som sträcker sig genom dagens
Syrien
Libanon
Jordanien
och
Israel
. Spår av denna bakgrundsmiljö syns i
Psaltarens
(Hebreiska: Tehillim) psalm 29, 82 och 138. Judendomen har också en yngre förhistoria i den tempelcentrerade monoteistiska israelitiska religion som utövades fram till templets förstörelse år 70.
Äldre förhistoria
redigera
redigera wikitext
Arkeologiska fynd från
Ebla
och
Ugarit
visar att människor i nuvarande Syrien, Libanon och Israel under det tredje och andra årtusendet före den kristna tideräkningens början utövade polyteism på ett antal språk nära släkt med
hebreiska
. Religiös poesi från detta område uppvisar många likheter med vad man även finner i
Psaltaren
, en samling judiska hymner som ingår i den Hebreiska bibeln (men även i den kristna bibeln). Gudsnamnet
El
används exempelvis både om den högsta gudomen i syrisk-fenicisk religion och om Gud i judisk mening.
Traditionellt anses tidiga
monoteistiska
former av israelitisk religion ha utövats av bland annat
Abraham
Isak
Jakob
Mose
Kung David
och
Salomo
under det andra årtusendet (och början av det första årtusendet) före den kristna tideräkningens början. Från ett strikt historiskt perspektiv vilar denna period emellertid i dunkel, och det finns inga oomstridda historiska källor om judendomens förstadier från denna tid.
På 1300-talet f.Kr. nämner egyptiska källor gudsnamnet
yhw
i samband med stammar hemmahörande på Sinaihalvön och vid berget Seir. Det är möjligt att detta är det äldsta belägget för det främsta hebreiska gudanamnet
JHVH
(vars exakta vokalisering är omstridd av akademiker, och vars uttal är förbjudet inom judendomen).
Religionen i
Juda rike
(och i viss mån även i
Kungariket Israel
) under perioden ca 930-537 f.Kr. förefaller i alltmera tilltagande omfattning ha skilt sig från grannfolkens religioner, genom att exklusivt dyrka en enda Gud. Kungariket Israels existens är med säkerhet belagt ca 840 f.Kr., då Mesha-stelen nämner Israel under beteckningen "Omris hus". Såväl arkeologiska fynd som de bibliska Kungaböckerna visar att den omgivande miljöns polyteism florerade även i kungariket Israel och Juda rike, men bokprofeter som bland andra
Hosea
kritiserade detta. Sedan kungariket Israel tillintetgjorts av
Assyrien
722 f.Kr. blomstrade Juda rike under ytterligare ett drygt århundrade. Offerceremonierna centraliserades till templet i Jerusalem av kung
Josia
i slutet av 600-talet f.Kr., och under
Babyloniens
växande hot mot Juda rike var bokprofeten
Jeremia
verksam. Juda rike erövrades av Babylonien år 587 f.Kr., och samhällets överklasskikt deporterades till Babylonien. Den
senare delen av Jesajas bok
förmodas vara författad av en profetlärjunge (eller en grupp av författare) verksam under 500-talet, eftersom den talar in i den tidens situation, och är strikt monoteistisk. Med undantag för fynden av judisk polyteism på den egyptiska ön
Elefantine
, förefaller polyteistiska former av israelitisk religion ha upphört vid denna tid.
Samariernas
monoteistiska religion förefaller ha börjat utvecklas vid denna tid. Samarierna delar med judendomen bruket av Torah som helig skrift, men däremot erkänns inte profetböckerna (Neviim) eller Skrifterna (Ketuvim)
Yngre förhistoria
redigera
redigera wikitext
Under
persisk
överhöghet tillämpades religiös tolerans, och den judiska exilen i Babylonien tog slut (Även om Babylonien även fortsättningsvis skulle utgöra ett judiskt lärdomscenter). Templet i Jerusalem återuppbyggdes på 520- och 510-talet, och offren kunde åter börja utföras. Profeterna
Haggaj
och
Sakarja
var verksamma vid denna tid. I mitten av 400-talet ledde
Esra
en religiös uppstramning, som förmodligen utgör tillkomstmiljön ("den stora församlingen") för de äldsta ännu använda judiska välsignelserna (
berachot
) och grunddragen i den judiska påskmåltiden. Från denna tid härrör troligtvis bruket att recitera
Shema
och observansen av en ännu inte språkligt fast fixerad adertonbön,
Amida
. Israelitisk religion under den efterföljande perioden var dock inte enhetlig: Historieskrivaren
Josefus
nämner en judisk riktning kallad
saddukéer
, som inte erkände profetböckernas eller Skrifternas auktoritet, och arkeologiska fynd i
Qumran
, bland annat
Dödahavsrullarna
, visar på förekomsten av en riktning som inte erkände Jerusalems auktoritet, men som ägnade sig åt omfattande reningsritualer. Under grekisk överhöghet inträffade ett uppror,
Mackabéerupproret
, på 160-talet, sedan en
seleukidisk
kung profanerat templet, och för en tid leddes Judéen av en inhemsk kungadynasti,
hasmonéerna
, exempelvis
Alexander Jannaeus
. Hasmonéerna och deras ingifte tronföljare,
Herodes den store
, spelade ut
romerska riket
mot det seleukidiska väldet, och kom under romerskt beskydd från och med 1960-talet f.Kr. Herodes lät bygga ut templet i Jerusalem till det man brukar kalla för
det tredje templet
. Ur den dåtida israelitiska religionen avknoppades även ett fåtal separata religioner, som
kristendom
Tidig rabbinsk judendom
redigera
redigera wikitext
Ett utmärkande kännetecken för rabbinsk judendom idag är
synagogans
betydelse, ett annat kännetecken att djuroffer inte utförs. På dessa punkter skiljer sig rabbinsk judendom från den israelitiska religion som den härstammar från. Under århundradena strax före den kristna tideräkningens början började synagogor växa fram som samlingssalar i städer över hela medelhavsområdet, bland annat för att underlätta gemensam bön.
Tannaiterna
var en inflytelserik grupp judar som debatterade den korrekta tillämpningen av Torah, och som stegvis utformade Amidabönens,
Schmone eshre
, exakta ordalydelse. Till tannaiterna räknas bland annat
Hillel
Shammai
och
rabbi Akiva
. När de romerska härarna omintetgjorde offren i templet, genom att förstöra templet år 70, växte synagogorna i betydelse för judendomens religiösa liv, och de senare tannaiterna debatterade hur judisk religionsutövning borde tillgå i brist på templet. Tannaiternas debatter samlades i Torah-kommentaren
Mishna
, som stod färdig omkring år 220.
De följande generationerna judiska lärde,
amoraiterna
, debatterade Mishna, och sammanställde en kommentar till Mishna,
Gemara
, som stod färdig ca år 500. Tillsammans kallas Mishna och Gemara för
Talmud
En
grupp av judar ställde sig kallsinniga till Talmuds växande auktoritet, och erkände endast Tanakh: De så kallade
karaiterna
. Under amoraitisk tid (eller kanske geonisk tid) författades också det bokstavsmystika verket
Sefer jetzira
Under perioden 589-1038 utmärkte sig rabbiner i mellanöstern för sin stora lärdom, och fick hederstiteln
gaonim
. Tidsperioden brukar därför kallas för "geonisk tid". För det religiösa livet under denna tid var kanske framväxten av en fast föreskriven
Siddur
(bönbok eller gudstjänstordning) viktigast. Den äldsta siddur-versionen sammanställdes av
Amram Gaon
på 850-talet. Under denna tidsperiod sammanställdes även klassiska kommentarer till Tanakh,
midrasherna
Tidsperioden 1038-1563 brukar kallas för
rishonitisk
tid. I början av denna tidsperiod var Rashi (1040-1105) verksam som författare till mycket inflytelserika midrasher och talmudkommentarer. Sången
Adon olam
, som numera förekommer i de flesta siddurim, härrör troligtvis från denna tid – kanske författad av
Salomo ben Jehuda ibn Gabirol
(1020-1057).
Högmedeltiden
redigera
redigera wikitext
I den muslimska världen spreds och odlades studiet av den i Västeuropa bortglömde, grekiske filosofen
Aristoteles
, bland annat av
Avicenna
och
Averroës
, men det dröjde inte länge förrän Averroës yngre judiska samtida,
Maimonides
(även känd som
Rambam
), också tog aristotelisk filosofi i bruk för att systematisera judisk teologi. Maimonides är bland annat känd för att ha författat en sammanfattning av judisk tro i tretton punkter. Med Maimonides tog den
rationalistiska
riktningen inom ortodox judendom sin början.
Under 1200-talets lopp utvecklades i Spanien nya former av judisk mystik,
kabbala
, inledningsvis av
Isak den blinde
(1160–1235), senare under samma århundrade av
Nachmanides
(1194–1270),
Abraham Abulafia
(1240–1291),
Josef ben Abraham Gikatilla
(1248–1305) och
Moshe de Leon
(1250–1305). Den sistnämnde var redaktör för det verk som skulle bli normerande för kabbalan fram till 1500-talets början,
Zohar
, vars ramberättelse traditionellt tillskriver sin uppkomst ett årtusende tidigare genom amoraiten Simeon bar Jochai.
Ett hårt slag mot
Andalusiens
judiska befolkningsandel inträffade
1492
, då
Isabella I av Kastilien
och
Ferdinand II av Aragonien
utfärdade en utvisningsorder för alla spanska judar som vägrade konvertera till kristendomen. Nordafrika fick ett omfattande inflöde av välutbildade sefardiska judar, men andra utvandringsvågor gick till de något mera toleranta italienska stadsstaterna och till sådana platser i det heliga landet som samhället
Safed
. Safed kom att bli centrum för en förnyad våg av kabbalistiska studier, bland annat genom
Josef Caro
(författaren av
Shulchan Aruch
),
Moses ben Jakob Cordovero
(1522–1570) och
Isaac Luria
(1534–1572).
Tidig acharonitisk tid
redigera
redigera wikitext
Tillkomsten av
Shulchan Aruch
brukar anses som startdatum för den acharonitiska tidsperioden. På 1600-talet skulle den judiska befolkningen på balkanhalvön och i Turkiet tumlas om av
Sabbatai Zvi
(1626–1676), som gjorde anspråk på att vara messias (understödd av kabbalisten Natan av Gaza), men som sedan konverterade till
islam
. Detta misskrediterade kabbalan i många ortodoxa judars ögon, och maimonidesbaserad rationalism kom att få en alltmera förstärkt ställning i både Europa och i Jemen under 1700-talets och 1800-talets lopp. Den kabbalistiske författaren Moshe Chaim Luzzato (död 1746) drevs omkring mellan olika delar av Europa på grund av sina rationalistiska rabbinkollegors felaktiga förmodande att han skulle vara sabbataian, och begravdes slutligen i
Tiberias
Lurias typ av kabbala spreds till mellanöstern och östeuropeiska
mitnagdim
-rabbiner genom
Israel Sarug
(död 1610?), men en annan Luria-lärjunge,
Chayim Vittal
(1543–1620) skulle få ett större inflytande över
chassidismen
, som växte fram i Polen och Ukraina under 1700-talet, under ledning av
Baal shem tov
(1698–1760). Chassidismen kritiserades av mitnagdim-judar för att försumma observansen av mitsvot genom att skylla på innerlighet, för misstänkt panteism, samt för en överdriven tilltro på ärftliga rabbindynastiers auktoritet, men inledningsvis var synen på kabbala inte något som splittrade chassider och mitnagdim.
Haskala-rörelsen
redigera
redigera wikitext
Under inflytande av
upplysningstidens
tänkande startade
Moses Mendelssohn
(1729–1786)
haskala
-rörelsen, som verkade för judisk emancipering, men som också ansåg sig kunna lägga traditionell observans av mitsvot åt sidan, för att betona judendomens karaktär av
etisk monoteism
. Den spreds över världen, men splittrades tämligen snabbt i
reformjudendom
och
konservativ judendom
De kretsar som inte följde haskala-rörelsen, och ville förbli vid
ortodox judendom
splittrades själva flera riktningar:
En mera kabbala-vänlig icke-chassidisk
litvak
-judendom (trots namnet även förekommande utanför
Litauen
Chassidism
Kabbala-fientliga och maimonides-baserade former av rationalistisk ortodoxi
Samson Raphael Hirschs
uppfattning,
Torah im Derech Eretz
, som innebar att traditionell talmudskolning kunde kombineras med världsliga akademiska studier
Modern-ortodox judendom
Öppen ortodoxi (som går en medelväg mellan modern-ortodox judendom och konservativ judendom)
Nittonhundratalet
redigera
redigera wikitext
Nittonhundratalet innebar kontrastfyllda händelser för judendomen. Många östeuropeiska judar utvandrade till USA. I Östeuropa förekom inledningsvis spänningar mellan ortodox judendom och
sionism
. Ortodoxa judar betraktade ofta sionismen med misstro som ett sekulariserande och ateistiskt projekt. Sedan inträffade
Förintelsen
, och även många ultraortodoxa judar kunde se upprättandet av
Israel
som en tillflykt undan förföljelse.
Under 1900-talets lopp har några ytterligare judiska riktningar uppkommit, bland andra
rekonstruktionistisk judendom
och förnyelsejudendom (Jewish Renewal).
Judendomen och andra religioner
redigera
redigera wikitext
Judendomen är i princip ointresserad av andra religioner, och är inte en missionerande religion. Detta har emellertid inte hindrat att judendomen har påverkats av andra religioner. Judendomen utgör uppkomstmiljön för andra
abrahamitiska religioner
, exempelvis
samaritansk religion
gnosticism
kristendom
och
mandeism
. Det går att konvertera till judendom, men det är komplicerat, och uppmuntras inte.
12
Sedan 1950- eller 60-talet förekommer religionsdialog mellan judar och företrädare för andra religioner.
Judendom och zoroastrism
redigera
redigera wikitext
Som världens äldsta
monoteistiska
religion har judendomen konkurrens med
Zoroastrismen
: Man vet inte om
Zarathustra
levde före eller efter
Mose
). Zoroastrismen är också monoteistisk, och där finns en
dualism
på individuell nivå, vad forskare kallat "etisk dualism" med ett motsatsförhållande mellan sanning och lögn, mellan gott och ont, mellan ljus och mörker.
Zoroastrismen var statsreligion i det
persiska riket
antikens
Iran
. När
araberna
erövrade landet och omvände landet till islam på
650
-talet flydde zoroastrierna, i synnerhet prästerskapet ('
mager
') till
Indien
Judendom och kristendom
redigera
redigera wikitext
Jesus på
Olivberget
Kristendomen
är den religion som utgår från tron på
Jesus
från Nasarets lära, liv, död och
uppståndelse
såsom det återges i
Nya testamentet
, andra delen av kristendomens heliga skrift
Bibeln
, som består av den hebreiska bibeln (Tanakh) samt det grekiska Nya testamentet. Benämningen Nya testamentet kommer från
Paulus
idé att Torahn var förlegad (varför kristna kallar den för Gamla testamentet) och att Jesus var en ny lagstiftare i likhet med Moses, men att Jesus var Guds son. Det Nya testamentet skulle uppfylla det Gamla som en lag och ett förbund för kristna (Matteus 5:17: "Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna [Gamla testamentet]. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla.")
Kristendomens anhängare anser att Jesus är den utlovade
Messias
Kristus
och "Guds son". Kristendomen är en
abrahamitisk religion
, vilket innebär att kristna anser sig be till samma gud som Abraham identifierade och ingick ett förbund med. Men även
Noa
hade ett förbund med Gud och inom judendomen anser man att
sju noakidiska lagar
gäller för hela mänskligheten. Sedan 1700-talet förekommer bland somliga judiska tänkare föreställningen att Paulus hade uppdraget att göra dessa sju noakidiska bud kända bland
hedningarna
genom
mission
Paulus anses av judar vara en av kristendomens grundare. Inom judendomen utgörs förbundet mellan människan och Gud av
omskärelse
Jesus
redigera
redigera wikitext
Inom judendomen har Jesus inte någon religiös funktion. Vissa judar betraktar i allmänhet Jesus som en historisk person, andra förnekar hans existens och säger att Paulus var kristendomens grundare.
källa
behövs
Alla Jesu uttalanden i Nya testamentet utgör för judarna redan kända grundprinciper och tillägger inte något väsentligt till Torahn. Forskare anser att de äldsta delarna av Nya testamentet skrevs på hebreiska och
arameiska
. Maccoby anser att den retoriska strukturen i Jesu lagtolkningar följer Rabbi Ishmaels 13 tolkningsprinciper (baserade på sju stycken av Hillel)
källa
behövs
och moderna forskare anser att de delar av Nya testamentet där Jesus talar inte skiljer sig från samtida fariséiska skrifter.
källa
behövs
Maccoby anser att Pauli retorik däremot baseras på grekiska retoriska principer, och att Paulus inte var jude och farisée, såsom han utgav sig för att vara.
källa
behövs
Moderna judar är ättlingar till
fariséerna
, och vissa av Jesu uttalanden är identiska med Hillels, som levde cirka 100 år tidigare.
Judenheten tror på de löften som finns i
Tanakh
(Gamla Testamentet) om en Messias, men avvisar bestämt att denne skulle ha varit Jesus. Istället väntar de ännu på Messias, som enligt judisk lära inte kommer att vara gudomlig utan mänsklig. Specifikt avvisar judendomen vidare
treenighetsläran
(med hänvisning till bland annat Femte Mosebok 6:4) och tanken att Jesu död sonade människornas synder, samt läran om Jesu uppståndelse.
källa
behövs
En liten grupp
etniska judar
delar kristendomens tro på Jesus som den judiska Messias. Dessa är kristna judar som inte avsäger sig sitt judiska ursprung eller sin judiska identitet. Se vidare
Messiansk judendom
. Det finns även en förening som är grundad i Sverige som heter Messiansk
Kristendom
. De som är medlemmar i den föreningen är kristna "i nationerna" som vill högtidlighålla vissa judiska högtider med religiös övertygelse som orsak.
Judendom och islam
redigera
redigera wikitext
Enligt
islamisk
teologi var islam från begynnelsen mänsklighetens ursprungliga religion, utövad av
Adam
källa
behövs
Vid något tillfälle splittrades religionen och Gud började sända profeter till jorden med uppenbarelser till folket. Ur denna synvinkel är Abraham och Mose, Jesus samt alla hebreiska profeter även profeter inom islam.
källa
behövs
Deras föreskrifter och texter ur
Torah
och
Evangelierna
anses ha förvanskats av judar och kristna.
källa
behövs
(Idén att judarna hade förändrat torahn förekom först bland kristna).
källa
behövs
Judendomen (och islam) skiljer sig från många av vår tids religioner då deras centrala auktoritet inte består av en enda person eller grupp, utan av
heliga
skrifter, gamla traditioner och decentraliserade grupper av lärda
rabbiner
vilka tolkar dessa skrifter och lagar.
källa
behövs
Enligt den judiska traditionen börjar judendomen med det eviga förbundet mellan Gud (
JHVH
källa
behövs
och
Abraham
omkring
2000 f.Kr.
, och Abraham betraktas som
patriark
och det judiska folkets stamfader. I alla tider har judendomen anslutit sig till ett antal religiösa principer, av vilka den viktigaste är tron på en enda, allvetande,
allsmäktig
, välvillig och transcendent Gud, som har skapat världen och upprätthåller den, styr historien och griper in närhelst han önskar. Enligt den judiska traditionen etablerade den Gud som skapat världen ett förbund med israeliterna och deras ättlingar, och gav sina
lagar
(däribland
de tio budorden
) till
Mose
på
Sinai berg
i form av både skriftlig och muntlig
Torah
. Det traditionella utövandet av judendomen kretsar runt studier och observationer av Guds lagar och bud såsom det står skrivet i Torah och tolkat i
Talmud
källa
behövs
Se även
redigera
redigera wikitext
Heliga landet
Israels historia
Judar
Judendom i Kina
Judendomens historia
Judiska kalendern
Konservativ judendom
Ortodox judendom
Reformistisk judendom
Religion
Synagoga
Tetragrammaton
Afrikanska judar
Referenser
redigera
redigera wikitext
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från
engelskspråkiga Wikipedia
Judaism
14 april 2008
Noter
redigera
redigera wikitext
”Compact Oxford English Dictionary: Judaism”
. Arkiverad från
originalet
den 31 maj 2008
Läst 28 januari 2009
Jewish Population (2012) á Historic Jewish Population
The question of the relative value of the ceremonies in Judaism was brought to a focus through Moses Mendelssohn, who, in his "Jerusalem," presented a new view of the Jewish ceremonial laws. He proudly repelled the attempts of Christian writers to win him over to Christianity, and declared Judaism to be not a system of belief based upon creeds, but a revealed system of law based upon ceremonies.
Frågan om ceremoniernas relativa vikt inom judendomen spetsades till genom Moses Mendelssohn, som i sitt verk "Jerusalem" presenterade ett nytt perspektiv på judisk ceremoniell lag och påstod att judendomen inte är något trosuppfattningssystem baserat på dogmer, utan ett lagsystem som baseras på ceremonier.
Jewish Encyclopedia
Ewald, Stefan, Denzler, G., Lohner, A. & Graf, W (sv. bearbetn. & granskn: Beskow, Per & Svensson, Jonas. Bidrag fr. Bryder, Peter, Vramming, Ylva & Peterson, Bengt), (tysk originalupplaga1990; svensk upplaga 1996).
Religionslexikonet
. Stockholm: Bokförlaget Forum. sid.
49 – Uppslagsord: "babyloniska fångenskapen".
ISBN 91-37-11539-1
Rietti, Rabbi Jonathan. How Do You Know the Exodus Really Happened?
Weiner, Rebecca (2007).
"Who is a Jew?"
. Jewish Virtual Library. Hämtat 2007-10-06.
”Ark”
(på engelska). Jewish Virtual Library
Läst 1 februari 2021
"Shabbat"
, Judaism 101 (12 april 2006).
”synagoga - Uppslagsverk - NE.se”
www.ne.se
Läst 28 maj 2020
inloggning
kan
krävas
”Kultur - religion”
Minoritet.se
. Arkiverad från
originalet
den 7 december 2022
Läst 7 december 2022
Externa länkar
redigera
redigera wikitext
Wikimedia Commons har media som rör
Judendom
Bilder & media
Judaism by Kaufman Kohler. Artikeln i Jewish Encyclopedia 1905
Judiska församlingen i Stockholm
Jewish encyclopedia
The Jewish Virtual Library
Jewish / Hebrew Date Converter
Judendom
Skrifter
Torah
Tanakh
Mishna
Mekhilta
Midrash
Talmud
Jerushalmi
Bavli
Tosefta
Emunot vedeot
Mishneh Torah
Moré nebuchim
Shulchan aruch
Mappa
Sefer jetzira
Bahir
Zohar
Haggada
Siddur
Högtider och helger
Judiska kalendern
Pesach
Omer
Shavuot
Tisha beav
Selichot
Rosh hashana
Jom kippur
Sukkot
Shemini atzeret
Simchat Torah
Chanukka
Tu Bishvat
Purim
Händelser i livet
Berit mila
pidjon habben
Zeved habbat
Bar mitzva
Bat mitzva
Kiddushin
Gudstjänst och bön
Jerusalems tempel
Synagoga
Minjan
Modeh Ani
Shema Jisrael
Toraläsning
Kaddish
Amida
Aronitiska välsignelsen
Kiddush
Birkat hammazon
Havdala
Nusach
Religiösa ämbeten
Rabbin
Chazzan
Daján
Gabbaj
Sofer
Shochet
Dagligt liv
Halacha
Beth din
Cheder
Mat
Kosher
Shechita
Mikve
Tevila
Sabbat
Tallit
Tefillin
Mezuza
Etniciteter
Judar
Sefarder
Ashkenazer
Mizrahi-judar
Italiensk (bené Roma)
Romaniotisk
Jemenitisk
Beta Israel (etiopisk)
Bene Israel (indisk)
Ryska judar
Teologiska riktningar
Samaritansk
Karaitisk
Chassidism
Mitnagdim
Kabbala
Ortodox
Konservativ
Reformjudendom
Rekonstruktionistisk
Renewal
Humanetisk
Judendomens historia
Abrahamitiska religioner
Judendom
1400-talet f.Kr.
-)
Kristendom
Första århundradet
-)
Islam
610
-)
Religion
Livsåskådning
Religiös livsåskådning
Sekulär livsåskådning
Postmodern livsåskådning
Religiösa livsåskådningar
Världsreligion
Abrahamitiska religioner
Kristendom
Islam
Judendom
Hinduism
Buddhism
Sikhism
Bahá'í
Konfucianism
Jainism
Shinto
Viktiga individer
Abraham
Buddha
Jesus
Muhammed
Sekulära livsåskådningar
Framträdande rörelser
Existentialism
Sekulär humanism
Viktiga individer
Richard Dawkins
Sam Harris
Julian Huxley
Ingemar Hedenius
Albert Einstein
Steven Pinker
Carl Sagan
Postmoderna livsåskådningar
Framträdande rörelser
Subjektivism
Relativism
New Age
Viktiga individer
Jacques Derrida
Auktoritetsdata
LCCN
sh85070835
GND
4114087-4
BNF
cb133184292
(data)
LIR
1117
NDL
00574409
NKC
ph114838
BNE
XX4659796
Hämtad från ”
Kategori
Judendom
Dolda kategorier:
Artiklar som behöver fler källor 2009-10
Alla artiklar som behöver fler källor
Alla artiklar som behöver källor
Alla artiklar som behöver enstaka källor
Artiklar som behöver enstaka källor 2024-03
Sidor med källor som kräver inloggning
Artiklar som behöver enstaka källor 2016-04
Enwp
Wikipediaartiklar med identifierare från LCCN
Wikipediaartiklar med identifierare från GND
Wikipediaartiklar med identifierare från BNF
Wikipediaartiklar med identifierare från BNE
Wikipedia:Basartiklar
Judendom
Nytt ämne