Rysshärjningarna – Wikipedia

Rysshärjningarna – Wikipedia
Hoppa till innehållet
Från Wikipedia
Relief
på f.d. stadshotellet i
Södertälje
med motiv från rysshärjningarna, skulpterad 1940 av
Hugo Borgström
Rysshärjningarna,
också kallat skärgårdskriget
, var den
ryska
flottans
terroraktiviteter
mot svensk
civilbefolkning
längs svenska
östersjökusten
samt expeditioner och
strövkårer
inåt landet under de sista åren av
stora nordiska kriget
, 1719–1721. Avsikten var att tvinga svenska regeringen till eftergifter i
fredsförhandlingarna på Åland
. Sveriges representant
Georg Heinrich von Görtz
förhalade i förhoppning om militärt stöd från
England
Peter den store
eftersträvade ett slut på kriget för att i stället inrikta sig på att reformera Ryssland.
I sammanhanget ska nämnas att
Nedertorneå socken
och
Torneå stad
- staden ännu tillhörande Sverige - drabbades redan vintern 1714–1715 av attacker från trupper tillhörande ryska armén i det ockuperade
Finland
, med första drabbningen efter Carl Armfeldts tillbakadragande av Finska armén i december 1714 vid slaget i
Kemi
i Finland. Attackerna mot Nedertorneå socken och Torneå stad fortsatte vintern 1715–1716. Vintern 1716–1717 drabbades hela Norrbotten av ryssanfall från och med 8 december till 21 december 1716, från
Övertorneå socken
i norr ned till
Piteå
stad i söder. Dessa attacker förefaller till viss del varit koordinerade eftersom
Överkalix socken
och
Luleå
stad bägge angreps den 19 december och det framkom att Luleå varit föremål för
spioneri
före anfallet eftersom kosacktruppen, med andra, som ankom staden kunde namn på personer boende i staden. År 1721 brändes Piteå stad ned vid ryssanfallet som kom söderifrån.
Gotland attackerades också 1715, 1717 och 1718.
Bakgrund
redigera
redigera wikitext
Huvudartikel
Stora nordiska kriget
När
Karl XII
övertog tronen 1697 var
Sverige
en
stormakt
i norra
Europa
. Riket omfattade den västra rikshalvan (nuvarande Sverige), den östra rikshalvan
Finland
samt
besittningar kring Östersjön
, bland annat provinserna
Livland
och
Estland
, och områden i norra
Tyskland
. Den svenska utrikespolitiken inriktades främst på att försvara dessa innehav, medan grannmakterna
Danmark-Norge
Sachsen
Polen
och
Ryssland
ville vinna tillbaka områden som de förlorat.
År 1699 bildade de en koalition mot Sverige.
Stora nordiska kriget
bröt ut 1700. Karl XII slog först tillbaka en rysk armé vid
Narva
och förde därefter kriget söderut. I Polen tvingade han kung
August II
att abdikera och ersatte honom med
Stanisław Leszczyński
som sin
marionettkung
. Efter
freden i Altranstädt
1706 vände den svenska huvudarmén mot
Ryssland
, vilket slutade med
nederlaget vid Poltava
1709 och en strategisk kollaps för Sverige. År 1710 erövrade Ryssland flera av Sveriges viktigaste östersjöprovinser:
Riga
i Livland,
Reval
i Estland och
Viborg
Karelen
. Därmed öppnades Finland för
rysk invasion
. Samtidigt gick Sverige miste om sin tyska besittning
Bremen-Verden
, och general
Magnus Stenbocks
fälttåg i Nordtyskland slutade med
kapitulation vid Tönningen
1713 trots
segern vid Gadebusch
året innan. År 1715 gick även
Preussen
och
Hannover
in i kriget mot Sverige, och
kungens återkomst till hemlandet
följdes av förlusten av
svenska Pommern
och misslyckade
fälttåg mot Norge
1716–1718. Den svenska fälthären i Finland, under
generallöjtnant
Carl Gustaf Armfeldt
, misslyckades i sitt försök att erövra
Trondheim
. Under den efterföljande
hemfärden
över de norska fjällen i början av januari 1719 överraskades trupperna av en svår snöstorm, där tusentals svenska soldater från regementen i den finska rikshalvan frös ihjäl. Under
belägringen av Fredrikstens fästning
vid
Halden
den 30 november 1718 stupade Karl XII. Efter kungens död tog hans svåger,
generalissimus
Fredrik
av
Hessen-Kassel
, befälet över den svenska armén. Genom sitt äktenskap med Karl XII:s syster
Ulrika Eleonora
fick Fredrik en stark ställning i rikspolitiken, och vid
riksdagen 1719
valdes Ulrika Eleonora till regerande drottning. Samtidigt var rikets yttre provinser delvis ockuperade och kriget pågick fortfarande på flera fronter.
Efter Karl XII:s död hade Sverige tappat stora delar av sin militära slagkraft, vilket bidrog till att den svenska ledningen i högre grad sökte fredslösningar. Tidigare hade kungen hållit fast vid krigsseger utan territoriella eftergifter. Men från 1718 gick bedömningarna inom den svenska ledningen i ökande grad ut på att ett fredsslut skulle kräva landavträdelser, samtidigt som Storbritannien och Ryssland hade vid denna tid en framträdande ställning som ledande makter i Europa.
Försök till svensk-rysk
fredskongress på Lövö
1718 strandade dock och Karl XII tillmätte dem aldrig egentlig tyngd. Efter regimskiftet formulerade
London
under kung
Georg I
och ministern
James Stanhope
en
Östersjöpolitik
som skulle hindra rysk dominans, säkra Bremen-Verden åt Hannover och pressa Sverige till fred med Danmark, Preussen och Sachsen. Diplomaten
John Carteret
sändes till
Stockholm
och amiral
John Norris
till Östersjön sommaren 1719, medan Sverige i realiteten fick begränsade garantier om brittiskt stöd. Under tsar
Peter I
:s ledning hade Ryssland redan före detta genomfört en snabb flottreform: med utländska specialister som
Cornelius Cruys
och
galärbyggaren
Ivan Botsis
byggdes
linje
- och galärflottor, nya baser anlades från
Ladoga
och
Peipus
till
Sankt Petersburg
, och ett
skärgårdsvapen
utvecklades som kunde operera i trånga miljöer där svenska linjeskepp var hämmade. Ryska sjöoperationer prövades sedan stegvis: räder mot Finland 1704 och 1708, Viborgs fall 1710, samt det avgörande
sjöslaget vid Hangö udd
1714 då en stor galärstyrka bröt förbi svenska
spärrar
, följt av härjningar och expeditioner 1715 och 1716 mot
Umeå
och
Köpenhamn
. Samtida svenska bedömningar framhöll att skärgårdskriget gynnade Ryssland och att risken för ett anfall mot Stockholm sågs som betydande.
Sveriges försvarsplan
redigera
redigera wikitext
Efter att Ryssland 1714 hade
erövrat Finland
och därefter besatt
Åland
bedömdes ett angrepp på den svenska rikshalvan som en tidsfråga. Eftersom Sverige hade få galärer och linjeskeppen var för stora för att verka i de trånga och grunda skären, valde man att möta ett troligt ryskt försök med en arméstyrka på land.
Fältmarskalken
Gustaf Adam Taube
sattes att organisera den så kallade
Roslagsarmén
med högkvarter i
Husby
Lyhundra
och en teoretisk styrka om cirka 10
500 man, varav en tredjedel kavalleri. Armén var bristfälligt utrustad. Det är sannolikt att tsar Peter, påverkad av erfarenheterna från
Hangö udd
i juli 1714 där galärer exponerades för tungt artilleri, avstod från att sända en armé mot Stockholm på galärer detta år.
10
Under 1715 band Karl XII:s närvaro i Tyskland ryska resurser, men hotet mot den svenska rikshalvan kvarstod och kungen beordrade fortsatt uppsättning av Roslagsarmén samt förläggning av regementen nära sannolika landstigningsplatser. Trots detta nåddes aldrig den planerade styrkan på 11 000 man på grund av
vakanser
. I början av 1719 beräknades den ordinarie svenska armén till cirka 21
000 effektiva, men sjuklighet och svag rekrytering gjorde siffran osäker och de tillfälliga mönstringsregementena höll ojämn kvalitet.
Amiralitetskollegiet
hade sedan 1712 försökt bygga upp en skärgårdskomponent (
skottpråmar
, galärer och skärbåtar), men Sverige låg efter Ryssland i erfarenhet och materiel, något som i källorna beskrivs som ett ryskt försprång i skärgårdskrigföring.
11
12
Svenska galärbyggen i
Göteborg
1715 resulterade i större enheter med 36- och 18-pundig bestyckning samt
halvgalärer
om cirka 15 meters längd. Totalt byggdes ett trettiotal galärer och två skottpråmar, men brist på roddare och sjövana besättningar hämmade verkan. Vid början av 1719 räknade Sverige med omkring 24
linjeskepp
, 21
fregatter
, 12 skottpråmar, 21 galärer och 15
brigantiner
, men huvuddelen av linjeskeppen låg i
Karlskrona
; endast Stockholmseskadern kunde snabbt stödja huvudstadens försvar. Att svensk galärbyggnation startade sent, medan Ryssland haft ett decenniums försprång i Östersjön, har i forskningen beskrivits som en strukturell nackdel inför krigsåret 1719.
13
I februari 1719 tog den nya regeringen ett samlat grepp om landförsvaret genom ett möte lett av fältmarskalk
Carl Gustaf Rehnskiöld
, där man delade upp försvaret i fem arméer:
Jämtlands
armé,
Värmlands
armé,
Bohuslänska
armén,
Skånska
armén och
Stockholmsarmén
. Den sistnämnda fick uppdraget att skydda mellan- och ostkusten och sattes samman av kavalleriförband ur
Livregementet till häst
Livdragonregementet
Adelsfanan
, Östgöta och Upplands
tremänningar
, samt infanteri ur bland annat
Livgardet
Västmanlands
Södermanlands
Västgöta
Östgöta
Dalregementet
och tremänningsregementen.
Rapporter under våren visar emellertid stora brister i utrustning, proviant och hästar. Även med välvillig bedömning uppskattades den verkliga styrkan i Stockholmstrakten sällan över 8
000–9
000 man.
15
Samtidigt centraliserades huvudstadens sjöförsvar. Överamiralen
Claes Sparre
varnade i början av februari för brådskan att bemanna och rusta Stockholmskeppen. Generalissimus Fredrik drev därför i april på rustningarna "i allsköns ro" och beordrade att
Vaxholms fästning
skulle stöttas med skottpråmar och galärer, samt att
Pålsundet
skulle spärras. Stockholmsskvadronen under viceamiralen
Jonas Fredrik Örnfelt
förstärktes, men fördröjda expeditioner och brist på sjöfolk gjorde att sjöförsvaret länge var otillräckligt. I juni grupperades trupper successivt närmare staden.
Södermanlands regementes
två bataljoner på 820 man under överste
Rutger Fuchs
låg i tältläger vid
Danderyds kyrka
innan de marscherade söderöver.
16
17
18
19
20
Rysk kraftsamling och Stockholms försvar
redigera
redigera wikitext
Generalamiral
Fjodor Apraksin
(1848) av
Vasilij Nikiforovich Bovin
Den ryska flottan samlades våren 1719 under generalamiralen
Fjodor Apraksin
, vars galärstyrka drog nytta av ett långt försprång i organisation och övning. Den bestod av 132 galärer, omkring 100 mindre skärbåtar och cirka 26
000 soldater och matroser. En linjeflotta på tolv linjeskepp och flera fregatter säkrade eskort. Peter I följde själv galärernas operationer från fartyget
Ingermanland
schoutbynacht
Peter Sivers
ansvarade för linjeskeppen. Den 26 juni lämnade roddflottan Hangö udd, och kort därefter anslöt linjeflottan. Peter räknade med att den brittiske amiralen
John Norris
skulle uppträda i Östersjön men var beredd att undvika avgörande sjöslag och i stället härja kusterna.
21
22
23
17
För att vinna diplomatiskt spelrum sändes greven
Nikolaj Fjodorovitj Golovin
till Norris för samtal som kunde dämpa brittisk reaktionsvilja. Den 28 juni hade britterna beslutat att ankra vid Karlskrona, vilket gav ryssarna rörelsefrihet i skärgården. Den 8 juli gick roddflottan in i
Lemland
och höll samling. Vid ett krigsråd den 9 juli gav Apraksin order till galärbefälen att segla mot Sverige, "härja så mycket som kunde ske" och samtidigt påverka svensk opinion
psykologiskt
. På kvällen den 10 juli ankrade de första ryska fartygen på väg mot den svenska kusten. Efter midnatt mojnade vinden och roddfartygen tog sig vidare mot
Kapellskär
, där strandvakter och en svensk galär sköt varningsskott när de första ryska enheterna siktades på eftermiddagen den 11 juli.
24
22
18
Svenskarna försökte samtidigt stärka sina sjöresurser.
Karlskronavarvet
brottades våren 1719 med penningbrist och strejk bland
nederländska
timmermän innan löner betalades. Fredrik av Hessen drev på sjöförsvarsplanen samtidigt som man avvaktade brittiskt stöd. En engelsk eskader under amiral Norris anlände till Karlskrona i slutet av juli med 14 linjeskepp och fyra fregatter. Den 3 augusti fick Stockholmseskadern order att segla norrut mot Roslagen för att skydda gruvor och malmtransporter, vilka ryssarna siktade på;
stiltje
och vindar sinkade dock avseglingen.
25
Bakom fronten arbetade
Krigskollegium
och fältmarskalk
Carl Gustaf Dücker
med en inventering som blottlade brist på vapen, ammunition och dragare. Flera förband saknade stövlar och skjortor, och förläggningsläget var dåligt. Förplägnad och transportmedel var "akut", och rapporter till den svenska ledningen betonade att ekonomin inte räckte för alla behov. Trots detta behövde större delar av Stockholmsarmén hållas samlade nära huvudstaden, vilket riskerade att förråden förbrukades för tidigt. I juni–juli flyttades därför tyngdpunkten successivt från norra till södra sidan om Stockholm, med högkvarter i
Sköndal
och regementen grupperade från
Djursholm
via
Åkeshov
till sydliga marschlägen.
26
17
Sommaren 1719
redigera
redigera wikitext
I slutet av juni månad sammanstrålade
ryska högsjöflottan
från
Reval
och
galärflottan
från
Åbo
vid
Hangö
Fjodor Apraksin
utsågs till befälhavare över flottan och
Michail Golitsyn
till chef över landstigningstrupperna. Den 28 juni avseglade galärflottan mot åländska
Lemland
Linjeskeppen
bildade en skyddslinje längre söderut för att skydda galärflottan mot en engelsk
eskader
under amiral
John Norris
som patrullerade i södra
Östersjön
. Oväntat dök då
Gustaf Wilhelm Coyet
upp på Åland för att återuppta fredsförhandlingarna. Peter den Store beslutade dock att fortsätta anfallet som planerat samtidigt som han sände
Heinrich Ostermann
tillsammans med Coyet till Stockholm för att fortsätta förhandlingarna.
27
Peter von Lacy
Den 10 juli var alla förberedelser klara och galärflottan lättade ankar. Den bestod av bortåt 30 linjeskepp, omkring 140 galärer, en mängd transportfartyg och
skärbåtar
med bortåt
40 000
man ombord.
Den 11 juli nådde flottan
Söderarms skärgård
och
Kapellskär
där den delade upp sig i två avdelningar, en nordlig och en sydlig.
Norra avdelningen
redigera
redigera wikitext
Den norra avdelningen under
Peter von Lacy
brände 13 juli gårdar på
Vätö
Väddö
Björkö
och
Singö
. 14 juli brändes
Hargs bruk
, 15 juli
Ortala bruk
, 17 juli
Östhammar
och 18 juli
Öregrund
. 20 juli brändes
Forsmarks bruk
, 24 juli gick man in i Lövstabukten och efter ytterligare förstärkningar anföll och brändes
Lövsta bruk
. På väg från Lövsta brändes
Åkerby bruk
. Flottan gick sedan i land vid lastageplatsen Snatrabodarna där 545 ton stångjärn som låg klart för utskeppning sänktes. Under två dygn därefter brändes
Västlands bruk
och gårdar i socknarna omkring. 30 juli gjordes en landstigning vid
Harnäs bruk
som brändes.
28
Skebo bruk
hotades också med ödeläggelse men räddades genom att bruksfolket samlades i en skogsbacke bredvid bruket och slog på trummor, vilket fick ryssarna att fly.
29
På flera håll i Uppland var allmogen så säker på att få hjälp av den
engelska flottan
att man i lugn och ro gick och bärgade sitt hö då ryssarna kom. Av Öregrunds borgare var på olycksdagen nästan alla vapenföra män ute och fiskade.
29
Huvudartikel
Anfallet mot Gävle
Målet med operationen var att bränna
Gävle
, något som man trots
upprepade försök
misslyckades med då
Fredriksskans fästning
och 1
000 man ur
Jämtlands dragonregemente
bjöd hårt motstånd. På återvägen anfölls och brändes även
Norrtälje
Södra avdelningen
redigera
redigera wikitext
Ruinen efter
Sundby gård
på Ornö som brändes av ryssarna.
Den södra avdelningen under Feodor Apraxin drog sig långsamt söderöver genom
Stockholms skärgård
under det att
Yxlan
Blidö
Ljusterö
Norröra
Söderöra
och
Rödlöga
brändes och plundrades. Vid
Svartlöga
lyckades de inte landstiga då de utsattes för träffsäker eldgivning från lokala säljägare. Möjligen bidrog även den grunda farleden in till Svartlöga som gjorde det svårt.
30
Vågen av plundringar fortsatte söderut via
Husarö
Östra Lagnö
Ingmarsö
Svartsö
Möja
Harö
Eknö
och
Sandhamn
. Vid
Vårholma
gjorde man ett uppehåll för att utröna ifall ett anfall mot
Fredriksborg
och
Vaxholms fästning
var möjliga. Apraxin valde att inte anfalla utan fortsatte i stället vidare söderut och brände
Djurö
Runmarö
samt
herrgårdarna
Brevik
och
Fågelbro
Den 15 juli nådde Apraxins avdelning det första militära motståndet vid
Dalarö skans
. Istället för att anfalla fästningen valde han att göra en framstöt mot
Stockholm
via
Baggensstäket
. Den 16 juli anföll en mindre styrka på cirka 500
kosacker
och
infanteri
de svenska ställningarna vid Baggensstäket. De fann emellertid sundet spärrat av de tre svenska galärerna
Svärdfisken
Jungfrun
och
Draken
samt kanonpråmen
Svarta Björn
. Anfallet slogs tillbaka, men ryssarna lyckades bränna
Boo
och
Beatelunds
herrgårdar.
31
Den ryska flottan fortsatte mot
Gålö
Ornö
Muskö
och den ekonomiskt viktiga järngruvan på
Utö
där man förstörde bergverken, kastade ned
varpsten
i gruvhålen som vattenfylldes och tippade malmlagret i sjön. Den 21 juli nådde de fram till
Södertälje
. Försvaret söder om Stockholm hade anförtrotts
Krzysztof Urbanowicz
, som med omkring 500 dragoner fick till uppgift att hindra ryssarna att den här vägen rycka fram mot Stockholm. Ryttmästaren Leclair anföll på morgonen en mindre trupp om ett 80-tal kosacker som landstigit i närheten av
Hörningsholm
och drev dem på flykten. Kort därefter höll kapten Paco Hårleman på att rida i armarna på huvudavdelningen av den ryska truppen om 3000 till 4000 man som höll på att landstiga vid
Igelstaviken
. Urbanowicz beslutade sig för att dra tillbaka trupperna söder om Södertälje till en position på Rosenborgsgärdet öster om Södertälje där hans dragoner fick större spelrum för att försvara sig. Samtidigt fick
Carl Gustaf Bielke
order att med 400 man ur Upplands tremänningsregemente täcka reträtten. Borgarna i Södertälje skall ha försökt övertala Bielkes trupper att stanna och slåss, och menat att ryssarna var färre än de var, men förgäves. Då Urbanowicz drog sig tillbaka valde också huvuddelen av stadens innevånare att fly. Ryssarna fortsatte sin framryckning mot staden och gjorde front mot dragonerna på Rosenborgsgärdet. Urbanowicz lät Bielke med sina trupper dra sig österut längs Rosenbergsrännilen, och ryssarna som befarade att enheten skulle riskera att kringgå dem och skära av deras reträttväg till galärerna drog sig tillbaka mot sin fartyg. De satte dock först eld på staden, och därmed hade de uppnått sitt huvudmål.
32
Galärflottan fortsatte därefter till
Trosa
där den styrka som avsatts för att försvara staden dragits upp till Södertälje, och ryssarna kunde obehindrat bränna staden. Prosten i
Hölö socken
lyckades dock genom att uppbåda allmogen att med skrammel och trummande få ryssarna att avstå från landstigning av rädsla för att det fanns trupper i området.
Anfallet mot Nyköping
redigera
redigera wikitext
Anfallet mot Nyköping 1719. Rödmarkerat: ryssar. Blåmarkerat: svenskar.
24 juli var de ryska galärerna framme vid Nyköping. Samma dag anlände även
Krzysztof Urbanowicz
som tidigare deltagit i försvaret av Södertälje.
Ryssarna seglade in genom
Skanssundet
och steg iland vid Brandholmen. Här besköts man dock av kanoneld från Nyköpingshus, och valde att embarkera sig igen, och styrde över fjärden till Branthäll, där man på nytt steg iland.
Man fortsatte därefter åt nordväst längs Nävekvarnsvägen till
Ryssbergen
(uppkallade efter händelsen), där man satte upp sitt artilleri. Härifrån besköts Nyköping, men avståndet på tre kilometer gjorde att effekten blev liten.
Man fortsatte därför åt nordväst till Kungsbron. Här fanns en trupp svenska bönder posterade, som flydde då ryssarna närmade sig. Man hann dock sätta eld på bron. Det fick dock liten betydelse då ryssarna istället vadade över Kilaån strax nedströms bron. Paniken började nu sprida sig bland de uppbådade bönderna och många flydde hem.
Johan Löth-Örnsköld som hade 80 soldater fattat post vid Jägarehållet, där de avvisade ett ryskt anfall. Han märkte snart att ryssarna inte var särskilt benägna att ge sig in i strid, och de drog istället ned mot söder längs Idbäcken, mot Nyköpings centrum. I fortsatta mindre strider stupade ett tiotal svenska soldater. Löth-Örnsköld kunde snart rapportera att ryska soldater nu även landsatts i Nyköpings hamn.
Urbanowicz saknade nästan helt trupper. Norr om Nyköping fanns ett folkuppbåd av allmoge från Södermanland lett av
Göran Rosenhane
, huvudsakligen beväpnade med liar och högafflar. De började dock nu att knorra, och många deserterade. Många var också upprörda över att nästan inga ur kronobetjäningen anslutit sig till uppbådet. Enda undantaget var den tyskfödde länsmannen
Gerhard Hinsing
På morgonen 25 juli upplöstes uppbådet. Samtidigt ryckte de ryska fram mot Urbanowicz positioner. Man genomförde ett plötsligt motanfall, och lyckades driva de ryska trupperna på flykten. Överste Hamilton förföljde dem ned mot Nyköpings hamnområde, men hade för få mannar för att kunna göra något mer.
På kvällen satte ryssarna eld på staden, utan att de svenska trupperna kunde göra något. De embarkerade därefter åter och fortsatte söderut.
Man seglade in i Bråviken där man brände byar, gårdar och herresäten längs vägen, och upp längs
Motala ström
och hotade nu Norrköping.
Anfallet mot Norrköping
redigera
redigera wikitext
Norrköping försvarades av omkring 1.000 bönder huvudsakligen beväpnade med hötjugor och liar och med begränsat stridsvärde, borgargardet på omkring 500 man och en trupp under Urbanowicz som nu kommit på omkring 800 man, soldater ur Upplands regemente och tyska dragoner. Urbanowicz ville bränna staden för att hindra att de spannmålsförråd som fanns i staden föll i ryska händer men det motsatte sig stadens borgmästare
Jacob Ekbohm
, som menade att man borde försvara staden.
33
De ryska galärerna anlände morgonen 30 juli utanför Norrköping. Man avancerade långsamt mot staden, som saknade försvarsbefästningar. Man landsteg vid
Saltängen
, som snart sattes i brand. Vid
Himmelstalund
möttes ryssarna av ett bondeuppbåd som efter en kort strid retirerade över Motala ström och brände bron efter sig. Samtidigt gick andra ryska avdelningar norrut och brände
Östra Eneby
och
Ringstad gård
fram till Kolmården.
En trupp om 100 man under överste Baumgartner vid
Kvillinge kyrka
hindrade dock ryssarna att fortsätta mot
Finspång
Man tog sig även fram till
Nävekvarns styckebruk
där man erövrade 300 kanoner som lastades ombord på galärerna.
På kvällen lyckades ryssarna sätta eld på några byggnader i Norrköping. Elden spred sig snabbt, och snart stod staden i lågor. Efter några misslyckade försök lyckades ryssarna 31 juli ta sig in i staden, som nu dock redan brunnit ned till grunden så när som på 3-4 gårdar vid Västertull. Man lyckades dock lägga beslag på ett flertal handelsfartyg, bland annat ett lastat med koppar. 1 augusti gjorde Urbanowicz ett försök att ta tillbaka staden, men slogs tillbaka av tusentals ryska soldater. Efter att ha retirerat till
Borgs socken
gick de i ställning där och hindrade ryssarna att fortsätta förföljandet mot
Linköping
Urbanowicz fick 2 augusti kontakt med Baumgartners lilla trupp och gjorde ett nytt försök att slå sig fram till Norrköping, men misslyckades. 3 augusti gjorde ryssarna ett nytt anfall mot
Borgs socken
i syfte att ta sig fram mot Linköping, men misslyckades på nytt. På eftermiddagen klev de ombord på galärerna och avseglade.
34
I Norrköpingstrakten som på många andra håll spreds tsarens "fredsmanifest". Krigströttheten var här mycket utbredd, och på Vikbolandet hölls ett allmogemöte, där man beslutade sig för att underkasta sig tsaren mot att deras gårdar förskonades mot brand. En skrivelse författades och delegater för överlämnandet utsågs. Man anlände med den just som den ryska flottan höll på att avsegla. Bönderna signalerade till flottan med en vit flagga, men uppmärksammades av svenska dragoner som omringade dem. Fyra bönder sköts ihjäl på stället. Bonden Sven Tomta kom att dömas till
stegling
och avrättades på
Syltenberget
och all hans egendom indrogs till kronan. Flera andra kom undan med lindrigare straff. En länsman, som satt både sitt eget och
Kuddby sockenbors
namn under den skrivelse som bönderna skulle överlämna till den ryske befälhavaren, dömdes till "nio
gatulopp
genom tre hundra man". Liknande straff drabbade andra personer som tagit ledningen av det landsförrädiska företaget. Ur den stora hopen som låtit leda sig av andra skulle ett visst antal personer från var socken utlottas och straffas med gatlopp. Men om lotten föll på någon som var över femtio år skulle denne i stället få sona sitt brott med åtta eller fjorton dagars
fängelse vid vatten och bröd
. Böndernas tilltag visade sig vara frukten av ett
manifest
från tsar Peter som delats ut bland traktens allmoge. I manifestet utlovades en mild behandling av dem som underkastade sig tsaren och svor honom trohetsed, medan de motspänstiga hotades med hårt straff.
35
36
Den 4 augusti avseglade flottan åter och styrde tillbaka norrut mot Stockholms skärgård.
Styrkorna återförenas
redigera
redigera wikitext
Slaget vid Baggensstäket, enligt von Dahlheims karta 1719.
Huvudartikel
Slaget vid Stäket
I början av augusti drog sig både de Lacys och Apraxins flottor tillbaka mot Stockholms skärgård för att med förenade krafter försöka slå sig fram till Stockholm
37
. Den 13 augusti landsteg drygt sex tusen ryska trupper vid Baggensstäket, där svenska trupper under
Baltzar von Dahlheim
ägnat den föregående månaden åt att förskansa sig. Dalheims
tremänningsregemente
bjöd hårt motstånd, men var underlägsna till antal och sämre utbildade. De hade så när blivit besegrade om inte en avdelning ur
Södermanlands regemente
under överste
Rutger Fuchs
hade hunnit till undsättning.
Sommaren 1720
redigera
redigera wikitext
I slutet av juli 1720 anföll en eskader av 35 galärer och 6
200 man
Umeå
och
Västerbottens
kuster. Syftet med anfallet var att locka bort den svenska flottan från Stockholm och
Ålands hav
Svenska flottans motanfall
redigera
redigera wikitext
Carl Georg Siöblad
Huvudartikel
Slaget vid Ledsund
Den svenska flottan var bättre förberedd än året innan och fast besluten att sätta stopp för härjningarna. I början av juli 1720 inleddes nya angrepp till att
Umeå
och
Piteå
brändes jämte kuststräckan däremellan. Angreppet var ett försök att locka den svenska örlogsflottan bort från Stockholms skärgård och Ålands hav för att kunna genomföra nya anfall där. Avsikten genomskådades dock.
38
Därför avseglade amiral
Erik Siöblad
den 21 juli med en mindre flottstyrka till Åland för att lokalisera den ryska galärflottan. Den 26 juli nåddes Vaxholm av rapporten att ryska galärer hade siktats vid
Föglö
och
Kökar
och Vaxholmseskadern under amiral
Carl Georg Siöblad
avseglade för att möta upp sin bror vid
Rödhamn
När de båda eskadrarna möttes vid Rödhamn 27 juli tog Carl Georg Siöblad befälet. Han beslutade sig för att, mot flottchefen
Hans Wachtmeisters
order, anfalla den ryska flottan. Till en början gick anfallet bra. De ryska fartygen stängdes inne mellan
Hummersölandet
och den svenska eskadern som passerade på
kolonn
medan de sköt sina
bredsidor
in bland de ryska fartygen. Därefter gick
fregatten
Danske Örn
på grund och bordades av ryssarna. I sina försök att undsätta
Danske Örn
gick ytterligare tre fregatter på grund varefter de omringades av ryska fartyg. Svenskarna försvarade sig framgångsrikt i flera timmar, men när vinden avtog tvingades
linjeskeppet
Pommern
och fregatten
Svarta Örn
dra sig ur striden och lämna sina kamrater åt sitt öde.
Av 61 ryska galärer förstördes 43 och 2
200 man stupade, vilket resulterade i att svenska östkusten inte härjades det året. Trots detta utropade
Peter den store
den ryska flottan som segrare.
39
Sommaren 1721
redigera
redigera wikitext
Den 26 maj återupptogs fredsförhandlingarna, den här gången i
Nystad
. För att understödja svenskarna skickades en brittisk eskader till
Kapellskär
vilket gjorde att den ryska galärflottan istället inriktade sig på norrlandskusten och anföll och brände
Söderhamn
Hudiksvall
Sundsvall
och
Härnösand
. Dessa härjningar påskyndade förhandlingarna som ledde till
freden i Nystad
30 augusti 1721 mellan Sverige och Ryssland.
40
Följder
redigera
redigera wikitext
Stora värden förstördes under de dagar som härjningarna pågått. Inte mindre än sju städer, tio stora bruk och en mängd gods och gårdar hade lagts i aska, och 20.000 människor hade mist sina hem. Det beräknas att en tiondel av de materiella värden som gick förlorade skulle ha varit tillräcklig för att i tid sätta flottan i försvarstillstånd och underhålla en tillräcklig lantarmé under någon månad.
41
I Sverige förstärktes bilden av ryssar som skurkar och
barbarer
, och "
ryssen kommer
" blev ett begrepp.
42
43
Se även
redigera
redigera wikitext
Historiearvsmuseet i Nacka
Muskö kanal
, som 1719 grävdes av mannar ur den ryska galärflottan.
Ryssundet
Ryssugn
Slaget vid Selånger
Stora ofreden
Referenser
redigera
redigera wikitext
Anmärkningar
redigera
redigera wikitext
Tremänningarna
utgjorde ett slags
reservregemente
som bestod av
rekryter
från tidigare
indelningsverk
. De hade skapats under det
stora nordiska kriget
för att fylla luckor i armén, men bestod ofta av äldre eller yngre män med begränsad militär erfarenhet. De var sällan samövade, och kungamakten hade under
Karl XII
:s tid främst använt dem till
garnisons
- och
bevakningstjänst
14
Noter
redigera
redigera wikitext
Harrison, Dick
(2021).
Sveriges stormaktstid
. Historiska Media. sid.
410.
ISBN 978-91-7789-624-1
Läst 2 april 2024
Ullman 2006
, s.
43.
Westerin 1916
sidnummer
behövs
Sundberg, Ulf
(2006).
”Ryssen kommer!: när Stockholms skärgård brann”
Populär historia
2006:4,: sid.
40-44
: färgill.. 1102-0822.
ISSN
1102-0822
. Arkiverad från
originalet
den 24 september 2015
Libris
10290531
Sundberg 2006
, sid.
11–19.
Kuvaja 2008
, sid.
130–237.
Sundberg 2006
, sid.
21–31.
Smirnov 2022
, sid.
307–308.
Ullman 2006
, sid.
18–27.
Sundberg 2006
, sid.
33.
Sundberg 2006
, sid.
35–36.
Björlin 1872
, sid.
127–128.
Sundberg 2006
, sid.
36–37.
Smirnov 2022
, sid.
309.
Sundberg 2006
, sid.
38–39.
Sundberg 2006
, sid.
39, 41, 43.
Wolke
Iko 2003
, sid.
352–353.
Englund, Vinberg
Appelgren 2010
, sid.
8.
Mankell 1866
, sid.
253.
Fryxell 1862
, sid.
77.
Sundberg 2006
, sid.
44–45.
Ullman 2006
, sid.
48, 53.
Efimov 2019
, sid.
12–13.
Sundberg 2006
, sid.
46.
Sundberg 2006
, sid.
40–41.
Sundberg 2006
, sid.
38–39, 41, 43.
Ullman 2006
, s.
48–52.
Ullman 2006
, s.
73–99.
Grimberg, Carl.
”406 (Svenska folkets underbara öden / V. Karl XII:s tid från 1710 samt den äldre frihetstiden 1709-1739)”
runeberg.org
Läst 30 april 2021
Ullman 2006
, s.
53.
Ullman 2006
, s.
56.
Ullman 2006
, s.
56–62.
Ullman 2006
, s.
62–70.
Ullman 2006
, s.
70–72.
Ullman 2006
, s.
71–72.
Grimberg, Carl.
”405 (Svenska folkets underbara öden / V. Karl XII:s tid från 1710 samt den äldre frihetstiden 1709-1739)”
runeberg.org
Läst 30 april 2021
”Stockholms Läns Museum: Rysshärjningarna 1719”
. Arkiverad från
originalet
den 25 april 2023
Läst 27 mars 2023
Ullman 2006
, s.
150–151.
Ullman 2006
, s.
154.
SO-rummet
Stora nordiska kriget
Grimberg, Carl.
”413 (Svenska folkets underbara öden / V. Karl XII:s tid från 1710 samt den äldre frihetstiden 1709-1739)”
runeberg.org
Läst 30 april 2021
Magnus Olofsson
(14 december 2019).
”Rysshärjningarna 1719–21”
(på svenska).
Populär historia
Läst 2 mars 2023
”Rysskräck”
. 1719
Läst 2 mars 2023
Tryckta källor
redigera
redigera wikitext
Englund, Tomas; Vinberg, Ann; Appelgren, Katarina
(2010).
I kanten av Baggensstäkets slagfält: ledningssträckning Nacka-Gustavsberg, Södermanland, Nacka socken, Skogsö 2:12 och 2:24
Hägersten
: Riksantikvarieämbetet.
Libris
11887737
Kuvaja, Christer
(2008).
Karolinska krigare 1660–1721
. Stockholm:
Schildts Förlags AB
ISBN 978-951-50-1823-6
Smirnov, Alexej
(2022).
Den gyllene freden 1721: stormaktens undergång
. Stockholm:
Medströms bokförlag
Libris
9p7xkjfs7zhlg168
ISBN 978-91-7329-174-3
Sundberg, Ulf
(2006).
Slaget vid Stäket
. Lund:
Historiska media
Libris
10041380
ISBN 978-91-85377-04-6
Ullman, Magnus
(2006).
Rysshärjningarna på Ostkusten sommaren 1719
. Stockholm: Bokförlaget Magnus Ullman.
Libris
10203442
ISBN 91-631-7602-5
Westerin, Gustaf
(1916).
När faran stod för dörren
. Stockholm: Löjdqvist.
Libris
16005917
Wolke, Lars Ericson
(2012).
Sjöslag och rysshärjningar: kampen om Östersjön under stora nordiska kriget 1700-1721
. Stockholm: Norstedt.
Libris
12767030
ISBN 9789113030425
Wolke, Lars Ericson;
Iko, Per
(2003).
”Ryssarna vid Stockholm”.
Svenska slagfält
. Stockholm:
Wahlström & Widstrand
Libris
8858346
ISBN 91-46-21087-3
Vidare läsning
redigera
redigera wikitext
Lind, Gunnar
(2019).
Brända hemman
: Det ryska anfallet mot Stockholms skärgård 1719
. Stockholm: Carlsson.
ISBN 9789173318280
Externa länkar
redigera
redigera wikitext
Stockholmslansmuseum.se - Mer om: Rysshärjningarna 1719
Årsboken Uppland 1957 - Härjningarna på Roslagskusten 1719 och ryssugnarna (sidorna 117-124)
Stora nordiska kriget
Allmänt
Tidsaxel
Lista över händelser
Förlopp
Bakgrund
Utbrottet
Invasionen av Danmark
Kriget i Baltikum
Polska fälttåget
Ryska fälttåget
Karl XII:s vistelse i Bender
Kalabaliken i Bender
Kriget i Finland
Stora ofreden
Pommern
Norska fälttågen
Rysshärjningarna
Krigets följder
Hämtad från ”
Kategorier
1719 i Sverige
1720 i Sverige
1721 i Sverige
Stora nordiska kriget
Stockholms skärgård
Sverige under frihetstiden
Relationer mellan Ryssland och Sverige
Dolda kategorier:
Artiklar med ospecificerade källor
Alla artiklar som behöver källor
Artiklar som behöver enstaka källor 2017-09
Rysshärjningarna
Nytt ämne