Slaget vid Lund – Wikipedia

Tillfället kom 1675. Sverige framstod ännu som stormakt, men dess ekonomi var pressad och riket var beroende av subsidier och allianser. När Frankrike drogs in i kriget med Nederländerna (1672–1678) knöts Sverige till den franska sidan, medan Danmark anslöt sig till dess motståndare. Den svenska inmarschen i Brandenburg och nederlaget i slaget vid Fehrbellin skadade Sveriges anseende och stärkte de danska förhoppningarna om revansch. Samtidigt visade sig svenska flottan vara oförberedd och besegrades av den dansk-holländska flottan vid Bornholm och Ölands södra udde. Därmed förlorade Sverige herraväldet till sjöss och Danmark kunde föra kriget till Skåne. Den danska invasionen inleddes i slutet av juni 1676. Efter ett vilseledande företag mot Ystad den 28 juni gick 15 000 danska soldater under fältmarskalk Johan Adolf av Holstein-Plön den 29 juni i land vid Råå utan motstånd, följda av kavalleriet och Danmarks kung Kristian V. Invasionen gav snabba resultat. Helsingborg föll och blev en viktig bas för trupptransporter, och Landskrona intogs kort därefter trots att fästningen var stark. För Sverige innebar förlusten av Landskrona ett svårt bakslag i västra Skåne.

Sveriges kung Karl XI försökte samtidigt bevara handlingsfriheten genom återtåg och lokala motdrag. Vid Torsebro genomförde han ett uppmärksammat anfall över Helge å, men detta förändrade inte läget. Malmö sattes under dansk bevakning, och när Kristianstad stormades i augusti, sedan sommarens torka försvagat de naturliga hindren, låg nästan hela Skåneland utom Malmö i dansk hand. Ändå blev utvecklingen inte ett obrutet danskt segertåg. Den 17 augusti besegrade Karl XI en mindre dansk styrka under Jakob Duncan i slaget vid Halmstad, vid byn Fyllebro utanför Halmstad. Segern stärkte den svenska moralen och visade att kriget på land ännu kunde vändas. Den svenska armén tog sedan ställning bakom ån Viskan i norra Halland. Danskarna valde dock inte anfalla denna och bestämde sig för att gå i vinterkvarter. Efter dispyter med fältmarskalk Holstein-Plön valde Kristian V att utnämna general Carl von Arenstorff till ny överbefälhavare för den danska armén i Skåne. Samtidigt drabbades landskapet hårt av plundring, förstörda förråd och skärmytslingar från båda sidor.^[20]

Efter segern vid Fyllebro började Karl XI bygga upp en ny fältarmé för återtåget in i Skåne. Läget var dock fortfarande svårt: Danmark behärskade Skåne, Blekinge och Gotland, havet kontrollerades av fienden och den enda säkra svenska stödjepunkten i landskapet var Malmö. Under hösten samlades därför svenska förband i Småland och Halland, och vid mönstringen i Hamneda i oktober hade Karl XI en armé på omkring 16 000–17 000 man. Kungen var formellt högste befälhavare, men det var fältmarskalk Simon Grundel-Helmfelt som i stor utsträckning ledde manövrerna och organiserade arméns framryckning till området mellan Stora Harrie och Örtofta norr om Lund.^[20] Den danska ledningen felbedömde länge den svenska uppmarschen och tvingades först sent reagera. Den danska strategin utgick från att Karl XI skulle marschera söderut mot Malmö öster om Söderåsen, men han valde i stället den äldre vägen västerifrån. Marschen var svår, med brist på mat och stora påfrestningar på både soldater och lokalbefolkning, men svenskarna lyckades ta sig över Rönne å vid Kvidinge i slutet av oktober. I början av november slog armén läger vid Bårslöv utanför Helsingborg, där regn, dålig hygien och svåra försörjningsproblem ledde till att särskilt dysenteri spreds. Lägret blev senare känt som "Lortlägret". Situationen förvärrades av att lokala friskyttar och snapphanar hotade förbindelserna. Karl XI insåg därför att armén inte kunde ligga kvar, och i november började båda härarna röra sig mot Kävlingeån.^[26]

Båda arméerna slog vinterkvarter på var sin sida om den isbelagda Kävlingeån. Så länge ån inte bar var ett större anfall svårt, vilket skapade ett strategiskt dödläge. På dansk sida tycks man ha räknat med att årets operationer i stort sett var avslutade, men för svenskarna var läget mer pressat eftersom Malmö ännu var den enda större svenska stödjepunkten i Skåne. Den svenska fältarmén och Malmö var därför beroende av varandra: om Karl XI drog sig tillbaka kunde Kristian V belägra staden. Samtidigt var den svenska armén hårt nedbruten av regn, kyla, hunger och sjukdomar, och dess styrka synes under hösten ha sjunkit från omkring 12 000 till knappt 8 000 stridsdugliga soldater utan några avgörande förluster i strid. Båda lägren rymde dessutom långt fler än soldater. Det danska härlägret var i praktiken en tillfällig stad, där tusentals soldater levde tillsammans med kanslipersonal, hovfolk, köpmän, marketenterskor, kringresande försäljare, flyktingar, hantlangare, prostituerade och andra civila. Det danska lägret kan sammantaget ha omfattat uppemot 17 000 människor.

Det danska lägret anlades den 10 november vid byn Skälshög strax söder om Svenstorps slott, med god överblick över vägarna mot Lund och Malmö samt över Kävlingeån och omgivande vattentillgångar. Högkvarteret låg vid Skälshög, kungen på Svenstorp, och förposter sattes ut i byarna runt omkring. Lägret byggdes för längre bruk: tält restes i ordnade rader, en huvudväg löpte genom området, regementen och bataljoner hade särskilda ytor och officerarna fick rymligare inkvarteringar. Byggmaterial hämtades från omgivande byar; bland annat revs Håstad för att ge material. Uppställningen följde slagordningen, med kavalleri på lägrets flyglar och infanteri i mitten, och omfattade tusentals soldater, omkring 10 000 hästar, artilleri, förrådsvagnar, kreatursdrift och ett stort följe. Det svenska lägret anlades vid Lilla Harrie efter marschen från Stora Harrie, i två linjer norr om vägen mellan Örtofta och Kävlinge, med flankstöd mot Braån. Karl XI hade sitt högkvarter i gården Benstorp utanför Lilla Harrie. Den svenska ställningen var sämre än den danska: marken blev snabbt gyttjig, lägret var mer ett provisoriskt novemberläger än en verklig vinterställning och manskapet fick söka skydd i enkla jordkulor och nedgrävda skydd. Där fanns också rikets ledning under Johan Göransson Gyllenstierna, eftersom Sverige i praktiken styrdes från Skåne under denna tid. Soldaterna var redan försvagade efter tiden i Bårslöv och sjukdomar spreds samtidigt som mathållningen var dålig.^[26]

Försörjningen blev avgörande för båda arméerna. Trakten var vedfattig och böndernas gårdar togs i anspråk. Foder, vatten och mat blev därför ständiga bristvaror, och i krigföringen ingick också att sabotera motståndarens möjligheter att skaffa foder och livsmedel genom räder mot förråd och transporter. Vid arkeologiska utgrävningar 2006 påträffades bland annat kraftiga järnspikar som använts som tältpinnar, vilket tyder på att den frusna marken krävde starkare material än trä. Även det svenska lägret vid Lilla Harrie har lokaliserats, vilket underströk att också detta var betydande till storleken. För Karl XI blev läget efter hand så svårt att han i praktiken ställdes inför valet att dra sig tillbaka norrut, försöka nå Malmö eller våga ett fältslag mot en starkare dansk armé. Att överge Skåne framstod dock som både politiskt och strategiskt oacceptabelt.

Lägertiden präglades av ömsesidiga trakasserier och skärmytslingar. Den 12 november besköt danskarna Lilla Harrie med artilleri, och svenskarna svarade genom att beskjuta Västra Hoby med glödande kulor, vilket utlöste en brand. Natten mellan den 20 och 21 november gick danskt kavalleri över ån mot Skarhult, där ekonomibyggnader samt närliggande gårdar och byar sattes i brand. Samtidigt pågick nästan dagligen rekognosering av båda sidornas ställningar. Mindre ryttarstyrkor drabbade samman med förposter, tog fångar och sökte underrättelser, och Karl XI tycks själv ha deltagit i spaning mot de danska ställningarna.

Efter sensommaren 1676 stod den svenska armén i Skåne samtidigt inför ett akut strategiskt vägval. Nederbörden hade varit ihållande, dagarna var korta och både livsmedelsbrist och sjukdomar hade brutit ned trupperna. Karl XI:s armé låg sedan den 11 november i läger vid Lilla Harrie, men varje dag i fientligt land förvärrade läget. Om svenskarna drog sig tillbaka norrut riskerade de att lämna Skåne åt Danmark under hela vintern, vilket hade kunnat få både militära och politiska följder. Samtidigt var ett avgörande slag riskabelt, eftersom hären redan hade försvagats kraftigt av hunger, usla kvarter och epidemier. I slutet av november blev läget i det svenska lägret så svårt att Karl XI och hans närmaste måste välja mellan reträtt och anfall. Armén led av svåra aumbäranden, samtidigt som Malmö inte kunde överges. När Karl XI vägde sina möjligheter framstod en rörelse mot Malmö som det mest lockande alternativet, eftersom staden fortfarande var i svensk hand och kunde ge tillgång till förnödenheter. Vägen dit spärrades dock av den danska huvudarmén utanför Lund, och att obemärkt ta sig förbi ett så stort härläger med tusentals soldater, hästar, vagnar och artilleri var inte realistiskt. Den svenska lösningen blev därför att gå över Kävlingeån och försöka passera det danska lägret vid Skälshög; om detta inte gick skulle svenskarna anfalla danskarna i flank. Beslutet innebar att den svenska armén valde offensiv handling framför ett långsamt sammanbrott i vinterkvarteren.

När vinterkylan tilltog och Kävlingeån gradvis frös till is fattades den 30 november ett principbeslut om uppbrott, och den 2 december togs det slutliga beslutet. Detta framgår av ett chiffrerat brev från Karl XI till Skånelands generalguvernör, fältmarskalk Fabian von Fersen, i Malmö. Beslutet visade att kungen själv drev på för en avgörande batalj i stället för reträtt. Den svenska anmarschen uppfattades redan av samtidens aktörer som våghalsig. I sitt högkvarter skrev Karl XI skrev den 3 december ett avskedsbrev till sin mor, änkedrottning Hedvig Eleonora, där han ska ha yttrat: "Vad det gäller är att segra eller dö". Fältmarskalk Simon Grundel-Helmfelt synes ha hyst betänkligheter mot företagets djärvhet, men kungen drev igenom beslutet.

Den 3 december förbereddes uppbrottet. Trossvagnar lastades, krut delades ut och de sjukdomsdecimerade förbanden mönstrades. Eftersom det var första advent hölls gudstjänst och nattvard, och superintendent Haquin Spegel ledde en högtid i Lilla Harrie kyrka där kungen och högre befäl deltog. Många sjuka lämnades kvar i lägret, medan de stridsdugliga sattes främst. Under tiden undersökte general Rutger von Ascheberg och generalkvartermästare Erik Dahlbergh isens bärkraft och valde Rinnebäcksvad ett stycke väster om lägret som plats för övergången. Karl XI red också runt bland trupperna och uppmuntrade dem. Efter några nätter med hård kyla hade Kävlingeån frusit tillräckligt för att bära trupper. Avmarschen började sent på natten till den 4 december. Den svenska armén ordnades i fem kolonner mot Kävlingeån, och förtruppen hade sänts i väg tidigare för att hålla undan eventuella danska vakter. Omkring klockan 04:00 började övergången över den isbelagda ån. Först gick högra flygelns ryttare över, därefter centerns infanteri och artilleri, medan träbroar lades på isen för kanoner, rustvagnar och tross. Sist gick vänstra flygeln över. Trots mörker, kyla och den stora mängden människor och materiel genomfördes övergången i god ordning, och vid klockan 05.30 stod Karl XI:s armé stridsberedd i höjd med Stångby kyrka, ungefär 6 kilometer från det danska lägret.^[26]

Överraskningen blev dock inte fullständig. Ett danskt spaningsföretag under generalmajor Hans Wilhelm Meerheim hade redan varit på norra sidan av ån och närmat sig svenska förposter vid Örtofta, och en mindre dansk rekognoseringsstyrka stötte också på en svensk postering utan att därigenom få en full bild av det svenska uppbrottet. När uppbrottet inleddes bröt dessutom eld ut i det svenska lägret, och bullret från tross, artilleri, hästar och vagnar gjorde rörelsen svår att dölja. Först efter klockan 07.30 synes generalmajor Anders Sandberg i det danska lägret ha fått klarhet om den svenska övergången, vilket visade på brister i den danska bevakningen. Tidigt på morgonen sändes svenska spanare fram för att undersöka terrängen och lokalisera det danska lägret. När den svenska armén hade samlat sig fortsatte marschen mot Lund. Karl XI hade först tänkt falla över den danska arméns vänstra flank innan motståndaren hann ordna sig, men planen övergavs när förtruppen rapporterade att terrängen mot det danska lägret var fylld av jordvallar, stenmurar, diken, murar, staket och andra hinder. Detta innebar att kavalleriet bitvis tvingades ta sig fram genom terrängen till fots. Vid ett kort krigsråd beslöts därför att fortsätta mot Lund, där svenskarna kunde söka bättre stöd av terrängen och en fördelaktig ställning på höjderna norr om staden. Generalmajor Otto Wilhelm von Fersen fick befälet över förtruppen och Karl XI tog befälet över högra flygeln.

På dansk sida följdes osäkerheten snabbt av mobilisering. Larmet gick till Svenstorp, där Kristian V vistades, och matrosbataljonerna måste snabbt beväpnas och föras fram. General Carl von Arenstorff och Anders Sandberg red till vänsterflygeln vid Stångby, medan överstelöjtnant Hans Adam Basse, som ansvarade för vakthållningen, fick order att rycka fram mot Lund med sina män som förtrupp. Den danska armén stod snart i bataljonsordning, och båda härarna började marschera mot samma mål på delvis konvergerande linjer. När morgonen grydde stod det klart att avgörandet inte skulle ske genom ett anfall mot ett sovande läger, utan genom att två arméer i snabb rörelse sökte vinna initiativet på vägen mot höjdpartiet norr om Lund.

Den svenska armén anfördes personligen av Karl XI, biträdd av fältmarskalk Simon Grundel-Helmfelt. Armén bestod dels av trupper från reguljära svenska och finska regementen, dels av värvade trupper och tremänningsregementen. Svenskarna använde halmkransar och halmviskor som fälttecken, och fältropet löd "Hielp Gudh". Enligt beräkningar av den danske militärhistorikern Otto Vaupell och den svenske militärhistorikern Julius Mankell kommenderade Karl XI vid Lund över mellan 7 000 och 8 000 stridande soldater med 12 artilleripjäser. Av dessa var 1 651 infanterister, 3 545 kavallerister och 1 145 dragoner. Det totala antalet meniga var 6 340 man, till vilka det kom ett tusental officerare och ett hundratal artillerister. Infanteriet var fördelat på 8 regementen med sammanlagt 10 bataljoner, kavalleriet på 5 regementen om totalt 34 skvadroner, samt dragonerna på 4 regementen med en styrka på 9 skvadroner. Karl XI ställde upp sin armé på två stridslinjer eller träffen med infanteriet och artilleriet i centern och kavalleriet på flyglarna. Arméns första träff bestod av 24 skvadroner kavalleri, 3 skvadroner dragoner samt 9 bataljoner infanteri, och den andra träffen av 21 skvadroner kavalleri, 6 skvadroner dragoner och 1 infanteribataljon.

Högerflygeln hade 1 913 man i 19 skvadroner och leddes av generalen av kavalleriet Rutger von Ascheberg. Första träffen på 1 263 man anfördes av generalmajor Otto Wilhelm von Fersen. Denna bestod av 2 skvadroner ur 1:a karelska dragonregementet under överste Gotthard Johan von Budberg, 1 skvadron ur Drabantkåren under överste Hans Henrik von Siegroth, Livregementet till hästs 5 skvadroner under överste Nils Bielke och 4 skvadroner ur Åbo-Viborgs kavalleriregemente under överste Klas Johan Baranoff. Andra träffen på 650 man leddes av generalmajor Johan Leonard Wittenberg och var sammansatt av 1 skvadron ur Skåne-Bohusläns dragonregemente under överste Wilhelm Mauritz von Post och överstelöjtnant Kasper Göes, Adelsfanans 2 skvadroner under överste Johan Drake, 2 skvadroner av Adelns fördubbling i Götaland under överste Christoffer von Günthersberch, 1 skvadron småländska ryttare på 120 man under överste Hans Ramsvärd och 1 skvadron av civilstatens beviljningsmanskap under överste Axel Rehnskiöld. På denna flygel befann sig även kungen och Helmfelt.

Centern med 3 663 man i 10 bataljoner och 7 skvadroner kommenderades av generallöjtnant Martin Schultz, som också förde befäl över flygelns första träffen. Centerns första träff på 1 458 man bildades av livgardets 3 bataljoner under generalmajor Christopher Gyllenstierna, 1 bataljon ur Skaraborgs regemente under överste Friedrich Börstell, 1 bataljon ur Dalregementet under överste Hans Abraham Kruuse af Verchou, 1 bataljon ur Västgöta-Dals regemente under överste Lars Axel Mörner af Tuna, 1 bataljon ur Hälsinge regemente under Georg Fredrik von Ascheberg, 1 bataljon ur Närke-Värmlands regemente under överste Tomas Thomson och 1 bataljon norrländska tremänningar under överste Zakarias Ribbing. Andra träffen på 2 205 man kommenderades av generalmajor Barthold de Mortaigne. På grund av bristen på infanteri fylldes centerns andra träff upp med kavalleriets överblivna skvadroner. Andra träffen utgjordes av 1:a karelska dragonregementets 2 skvadroner under överste Budberg, 1 skvadron ur Östgöta värvade kavalleriregementet under överste Otto Vellingk, 1 bataljon ur Gästrike-Hälsinge tremänningsregemente under överste Peter Örneklou, 1 skvadron ur Östgöta värvade kavalleriregementet under överste Johan Anders von der Pahlen, 1 skvadron ur 2:a karelska dragonregementet under överste Herman von Burghausen samt 1 skvadron ur Smålands dragonregemente under överste Abraham Cronhiort.

Åtta 6-pundiga kanoner placerades i luckorna mellan centerns bataljoner under överste George Ashtons befäl. Svenskarna kan också möjligtvis ha fört med sig ett litet antal 3-pundiga regementskanoner. På Erik Dahlbergs bataljplan över slaget anges att den svenska armén förfogade över sammanlagt tolv artilleripjäser.

Den vänstra flygeln bestod av 19 skvadroner om sammanlagt 2 222 man och leddes av generallöjtnant Johan Galle. Den första träffen leddes av Galle personligen och den andra av generalmajor Johan Benedict von Schönleben. Vänsterflygelns första träffen på 1 385 man bestod av 1 skvadron ur Smålands kavalleriregemente under överste Elias von Hagedorn, 2 skvadroner av Västgöta kavalleriregemente under överste Per Hierta, 5 skvadroner av Viborgs läns kavalleriregemente under överste Bernhard Mellin och 2 skvadroner från 2:a karelska dragonregementet under Burghausen. Den andra träffen på 837 man utgjordes av 4 skvadroner ur Adelsfanan under överste Robert Lichton, 2 skvadroner ur Riksänkedrottningens livregemente till häst under överste Fritz Wachtmeister samt 1 skvadron ur 2:a karelska dragonregementet under Burghausen.

Den danska armén anfördes anfördes personligen av Kristian V, biträdd av generalen av kavalleriet Carl von Arenstorff. Danskarna använde sig av vita armbindlar och papper i hattbanden som fälttecken, och fältropet löd "Hilff Jesus". Armén räknade 18 bataljoner infanteri och minst 46 skvadroner kavalleri och dragoner, varav 6 dragonskvadroner, understödda av 51 artilleripjäser av olika kalibrar. Armén bestod både av reguljära danska regementen och av värvade trupper från bland annat Tyskland och Nederländerna. Arméns sammanlagda styrka uppskattades av både Vaupell och Mankell till mellan 11 000 och 13 000 man, men historikern Arne Stade har, med utgångspunkt i Dahlberghs bataljuppställning, framhållit att en försiktig uppskattning snarare pekar mot omkring 13 000 man. Av dessa utgjordes omkring 5 000 av infanteri, cirka 6 000 av rytteri och dragoner samt ungefär 1 300 beväpnade holländska matroser från amiral Cornelis Tromps flotta, därtill omkring 500 man i generalitet och artilleri. Bataljonernas genomsnittsstyrka uppskattades ha uppgått till 325–350 man, medan skvadroneras genomsnittsstyrka låg på 125–135 man. Enligt Stades rekonstruktion var de danska flyglarna något olika sammansatta, men tillsammans gav de den danska armén en tydlig numerär överlägsenhet, särskilt i infanteri och artilleri, medan övervikten i rytteri och dragoner var mer begränsad. I likhet med den svenska armén var de danska trupperna uppställda i två träffar med infanteri och artilleri i mitten och kavalleri på flyglarna. Centern bestod av 10 bataljoner i första träffen och 8 i den andra, medan flyglarna sannolikt fördelades på 14 och 10 skvadroner på högra flygeln samt 14 och 8 på den vänstra. Stade framhöll samtidigt att den exakta fördelningen av vissa skvadroner mellan regementen och träffar inte kan fastställas helt säkert.

Den högra flygeln stod under generallöjtnant Friedrich von Arenstorffs befäl, med första träffen under generalmajor Hans Wilhelm Meerheim och den andra under generalmajor Ditlef Rantzau. På flygeln ingick 3 skvadroner ur Ditlef von Örtenz dragoner, 2 skvadroner ur Livgarden til Hest under överste Samuel Chrstoffer Plessen, 3 skvadroner ur Livregiment til Hest under Meerheims eget befäl, 3 skvadroner ur 1:a Jydske nationale Rytterregiment under överste Hans Friedrich Levetzow, 2 skvadroner ur Sjællandske adelsfanan under generalmajor Christian Christoffer Holck, 3 skvadroner värvat tyskt regemente under generalmajor Gustav Adolph von Baudissin, 3 skvadroner ur 1:a Fynske nationale Rytterregiment under överstelöjtnant Bernhard Christopher Kaas, 3 skvadroner ur 1:a Sjællandske nationale Rytterregiment under generallöjtnant Arenstorffs eget befäl och 2 skvadroner ur 2:a Sjællandske nationale Rytterregiment under personligt befäl av Rantzau.

Fotfolket i centern anfördes av generalmajor Joachim Schack, som också förde befäl över första träffen, medan överste Johan Caspar von Cicignon ledde den andra. Infanteriets första träff var sammansatt av 2 bataljoner ur Kongens Livregiment under överste Siegfrid von Bibow, 2 bataljoner ur Prins Georgs Regiment under överste Dietrich Busch, 1 bataljon ur Hertigen av Croÿs regemente under överste Hans Georg von Schulenburg, 1 bataljon ur överste Jacob Vilhelm Stuarts regemente, 2 bataljoner ur Prins Frederiks Regiment under överste Thomas Meldrum samt 2 bataljoner ur Dronningens Livregiment under överste Erhorn. Den andra träffen utgjordes av 1 bataljon värvat infanteriregemente under överste Ditlev Lütken, 1 bataljon ur 4:e Jydske Regiment under överste Ægidius Lützow, 1 bataljon ur 1:a Fyenske Regiment under personligt befäl av Cicignon, 3 bataljoner holländska matroser, 1 bataljon ur 3:e Jydske Regiment under överste Barthold Bülow samt 1 bataljon ur Hertigen av Plöns regemente under överste Conrad Brinck. Det danska artilleriet var placerat i bataljonsluckorna och bakom centern.

Vänsterflygeln, där generalen Arenstorff, Kristiav V och dennes bror Georg även befann sig, omfattade 22 skvadroner ryttare och dragoner, och stod under generalmajor Anders Sandbergs befäl. På flygeln ingick 3 skvadroner ur 3:e Jydske nationale Rytterregiment under Sandbergs eget befäl, 2 skvadroner ur Jydske adelsfanan under överste Mogens Kruse, 3 skvadroner ur 2:a Fynske nationale Rytterregiment under överste Conrad Ditlev Reventlow, 3 skvadroner ur 1:a Jydske nationale Rytterregiment under överste Jacob Bülow, 2 skvadroner värvat tyskt regemente under överste Gotfried Rauch, 3 skvadroner ur Slesvig-Holstenske nationale Rytterregiment under överste Henrich Sehested, 3 skvadroner ur 4:e Jydske nationale Rytterregiment under general Arenstorffs eget befäl samt 3 skvadroner ur överste Jörgen Brockenhus dragoner.

Den första stridsfasen utspelade sig mellan omkring klockan 08:30 och 09:00 norr om Lund, i området kring Möllevångshöjden, Väderkvarnshöjden, Helgonabacken och Galgbacken, innan huvudhärarna hunnit inta sina slutliga positioner. Sedan den svenska armén gått över Kävlingeån försökte Karl XI nå höjderna norr om staden för att få ett gynnsamt utgångsläge, medan den danska armén samtidigt bröt upp från lägret vid Skälshög för att hinna före. Därmed uppstod ett kapplöpningstillstånd där båda arméerna marscherade mot samma mål. Särskilt viktigt var att vinna ställning längs höjdsträckningen mellan staden och Vallkärra, eftersom detta kunde ge flankstöd och bättre möjlighet att ordna linjen inför huvudstriden.

De svenska förtrupperna under Otto Wilhelm von Fersen hade dock flera svagheter redan från början. De bestod till stor del av svaga ryttare, uppmarschen stördes av osäker orientering, stenmurar och gravar, och delar av styrkan avdelades dessutom mot Vallkärra för att hindra danskarna från att ta sig in där. Samtidigt ryckte den danska vänsterflygeln snabbt fram under kung Kristian V och Carl von Arenstorff. När de danska förtrupperna försökte vinna backarna vid Lund gav Fersen order om att besätta Väderkvarnshöjden, men striden bröt ut innan de svenska förbanden hunnit ordnas fullt ut. Under den första sammandrabbningen sårades både Fersen och Arenstorff svårt, varefter båda tvingades evakuera från slagfältet. Arenstorffs skada bidrog till att den danska ledningen tidigt förlorade sammanhang.^[76]

Trots att danskarna till en början pressade tillbaka svenskarna och att svenska förband, däribland delar av Budbergs dragoner, råkade i oordning, lyckades svenskarna efterhand återta initiativet när förstärkningar anslöt. Förtruppsstriden blev därmed både hårdare och viktigare än vad som var normalt i ett sådant skede. Den gav svenskarna kontroll över höjdpartiet norr om Lund och ett bättre utgångsläge för den fortsatta grupperingen, samtidigt som den danska sidan förlorade tempo och sammanhållning redan innan huvudslaget utvecklats fullt ut. Den svenska framgången avgjorde inte slaget i sig, men den bidrog till att delvis väga upp det svenska numerära underläget genom bättre terrängutnyttjande och snabbare omgruppering.

Efter de första timmarnas stridigheter gick slaget efter middag in i ett mer svåröverblickbart skede. Vid middagstid var båda arméerna svårt åderlåtna: den danska vänsterflygeln var slagen, men också den svenska vänsterflygeln hade förlorat mycket folk och centern var svårt sargad. Under ungefär en timme uppstod en paus i striderna, då båda sidor omorganiserade sina blandade och uttröttade rester. På svensk sida hade omkring en fjärdedel av trupperna dödats eller sårats, och resterna av centern och vänsterflygeln samlades i området mellan Nöbbelöv, Sliparebacken, Kävlingevägen och terrängen sydväst om Sliparebacken, där en ny uppställning måste skapas av svårt sargade förband. Den nya svenska slaglinjen bestod av både flyglar och center, och intogs omedelbart framför Lund från Helgonabacken i nordvästlig riktning mellan Sliparebacken och Väderkvarnshöjden. Den var dock starkt reducerad och saknade eget artilleri. Den bestod av mellan 18 och 20 skvadroner kavalleri och dragoner samt 5 eller 6 sammanslagna bataljoner, av vilka Livgardet bildade två bataljoner. Regementenas platser hade därmed förändrats, artilleriet hade omkastats genom tidigare förluster och återtaganden, och budföring, signalering och ledning försvårades av tjock krutrök, oregelbundna linjer och det splittrade stridsförloppet.

Den svenska omorganisationen präglades i hög grad av initiativ från enskilda befälhavare. Schultz fungerade som övergripande befälhavare och chef för centern, med Schönleben på högerflygeln och överstelöjtnant Hans Wachtmeister på vänsterflygeln, medan vissa reserver under Mortaigne och Vellingk behölls längre bak. Missmodet var samtidigt stort, inte minst därför att Karl XI hade varit borta från denna del av slagfältet under flera timmar, vilket skapade osäkerhet om både kungens öde och den svenska högerflygelns läge. Många sårade och marodörer drog sig mot Malmö, och även personer i den svenska ledningen, däribland den franske ambassadören Feuquières och Johan Gyllenstierna, lämnade slagfältet i övertygelsen att nederlaget var nära. På dansk sida var läget inte heller okomplicerat: även där krävdes en omfattande omorganisation efter de tidigare striderna, även om den danska hären fortfarande var numerärt överlägsen och dessutom förfogade över både eget och erövrat artilleri.

När båda arméerna åter började röra sig mot varandra skedde det därför i en terräng genomskuren av vägar, jordvallar, stengärden och andra hinder, utan att någon av sidorna längre kunde uppträda under fullt ordnade och lättöverskådliga former. De svenska förbanden höll dock samman, delvis därför att staden Lund gav ett visst ryggstöd och därför att disciplinen ännu inte helt hade brutits. Under detta uppehåll inträffade också en episod som ofta har anförts som karakteristisk för tidens krigföring: en dansk kapten red fram och utmanade gardets överstelöjtnant Jacob Johan Hastfer på tvekamp, varpå kapten Bernhard von Liewen antog utmaningen i hans ställe. Liewen fällde den danske officeren och återvände till de svenska leden med dennes värja. Samtidigt växte otåligheten i de svenska leden, där både gemena soldater och officerare krävde att föras fram mot fienden i stället för att stå kvar under dansk beskjutning. Därmed skapades förutsättningarna för en ny strid och för slagets nästa avgörande fas.

Under tiden red Erik Dahlbergh och hovmarskalk Bengt Rosenhane norrut för att söka upp Karl XI och underrätta honom om det allvarliga läget vid Lund. Vid Kävlingeån och längre västerut nära byn Lödde hade förföljelsen av den danska vänsterflygeln då slutligen avbrutits, och de svenska skvadronerna började samlas på nytt. Omgrupperingen fördröjdes emellertid av dels att flera av ryttarna var mycket utmattade, dels att mindre grupper drogs till det danska lägret och dess byte. Karl XI satte sig då i spetsen för de återstående ryttare som fanns tillgängligt och beordrade dessa att rida i ilfart tillbaka till Lund. Kvar för att bevaka övergångarna av Kävlingeån lämnades överste Ramsvärd med sin skvadron samt Günthersberchs skvadroner och en skvadron av Adelsfanan. Hur beslutet att återvända till Lund fattades är omdiskuterat, men den återvändande styrkan tycks ha omfattat omkring nio skvadroner, alltså endast en del av den ursprungliga högerflygeln. Trots detta blev återtåget avgörande, eftersom det gav svenskarna ett rörligt och moraliskt betydelsefullt tillskott just när det svenska infanteriet stod nära sammanbrott.

Den andra aktionen, som tog sin början omkring klockan 13.15, blev en hård och delvis svårrekonstruerad drabbning norr om Lund. När slagordningarna åter hade ordnats stod den svenska linjen med högerflygeln norr om Allhelgonaklostret, centern i området kring Möllevången och vänsterflygeln väster om Kävlingevägen, medan danskarna stod mitt emot och inledde striden efter signal med kanonskott. Innan det nya anfallet började fylldes mellanrummet mellan härarna av ridande officerare som rekognoserade och utmanade fienden, varefter striden snart blossade upp längs hela linjen. Efter en kort dansk kanonbeskjutning gick båda sidor till anfall, och drabbningen utvecklades snabbt till ett mycket hårt handgemäng. Under denna fas hade danskarna länge övertaget. Den danska högerflygeln hade redan besegrat den svenska vänsterflygeln, och den danska centern pressade efter hårda strider tillbaka de svenska resterna mot Lund.

Samtidigt pressades den svenska högerflygeln tillbaka av den danska vänsterflygeln och tvingades delvis söka skydd bakom det svenska infanteriet, medan centern, där gardet spelade en viktig roll, ännu höll stånd trots att förbanden var hårt trängda. Den svenska vänsterflygeln kämpade samtidigt tappert bakom landsvägsmurarna, där bland andra Robert Lichton utmärkte sig, och genomförde upprepade motanfall. I centern vann svenskarna också vissa lokala framgångar: gardet gick fram med fällda pikar och kastade tillfälligt tillbaka delar av det danska infanteriet, och när Mortaigne i rätt ögonblick sände fram understöd ur den andra träffen kunde von der Pahlen med östgötska skvadroner anfalla danskarna i flanken. Därigenom återtogs bland annat några fanor och kanoner. Men framgångarna blev inte bestående. Den svenska högerflygelns tillbakagång påverkade hela linjen, och när danska skvadroner slog in mot centerns flank började också fotfolket vika tillbaka. Gardet förlorade då en stor del av sin återstående styrka, och de svenska förbanden måste längs hela linjen dra sig tillbaka närmare Lund. Striden förblev därmed kostsam och förvirrad. Ammunitionsbrist, utmattning och oordning påverkade båda sidor, och även om svenskarna under skedet vann viss terräng och tillfälligt återtog materiel, var läget alltjämt ogynnsamt för dem eftersom danskarna ännu hade större möjligheter att omgruppera och återuppta offensiven. När den svenska ställningen blev alltmer pressad drog sig därför förbanden tillbaka och ställde upp i en ny försvarslinje under Lunds stadsmurar, där jordvallar, inhägnader och andra terränghinder utnyttjades som skydd.

Vid tiden för den tredje aktionen, omkring klockan 14.15–15.15, var den svenska ställningen starkt pressad. De sammanslagna resterna av vänsterflygeln och centern hade reducerats kraftigt, pressats tillbaka mot Lund och sökt skydd närmare staden. Missmodet ökade, och ovissheten om kungens och högerflygelns läge bidrog till att både officerare och manskap började tappa tillförsikt. På dansk sida rådde däremot växande tro på seger. Friedrich von Arenstorff hann ordna sin nya, om än decimerade, linje i höjd med eller strax söder om Sliparebacken för ett nytt anfall mot de vacklande svenskarna, och den danska ledningen försökte inleda slutskedet genom att dra fram artilleriet och ge signal till den vänsterflygel som tidigare flytt. Samtidigt behövde även danskarna tid för att samla sina uttröttade förband, vilket bidrog till ett kort uppehåll i striderna. Det har därför framhållits att danskarna, om de omedelbart hade förmått utnyttja sin lokala framgång mot den svenska vänsterflygeln och centern, sannolikt hade kunnat avgöra hela slaget innan den svenska högerflygeln återvände.

Läget förändrades emellertid när Karl XI återkom från förföljelsen i norr med omkring nio skvadroner. Från Vallkärrasidan dök han upp i danskarnas rygg, först som ett oväntat och svårtolkat inslag för de svenska förbanden vid Lund, men snart som ett direkt hot mot den danska ställningen. Danskarna uppfattade till en början den lilla ryttarstyrkan som en förtrupp till en större svensk styrka och tvingades därför vända sig åt två håll samtidigt. Arenstorff ställdes därmed inför valet att fortsätta trycket mot de svenska styrkorna framför Lund eller att möta hotet från Karl XI:s återvändande ryttare, och valde till slut det senare alternativet. De danska linjerna började vridas om, och på svensk sida anades att kungen åter hade inlett striden på nytt. Karl XI försökte med sin styrka bryta igenom den danska linjen vid Nöbbelöv och Sliparebacken för att nå de egna förbanden. De första svenska anfallen vann viss framgång, men hejdades av danskt infanteri och motanfall, och även ett andra anfall slogs tillbaka. Svenskarna gjorde flera våldsamma anfall, men stoppades gång på gång av danskt kavalleri som tog skydd bakom pikenerarna. Danskarna lyckades dock inte fullt ut utnyttja sina framgångar, eftersom även deras förband var starkt utmattade.^[168]

I detta avgörande skede överlämnade Karl XI kavalleribefälet till Bielke för att själv försöka återknyta kontakten med den svenska huvudstyrkan. Bielke ordnade de svenska skvadronerna i hast mellan en stenmur och ett mindre kärr, vilket gav den lilla styrkan ett tillfälligt terrängstöd och bidrog till att danskarna tvekade inför anfallet. När danskarna till sist började rycka fram på nytt gick svenskarna dem stegvis till mötes, men Karl XI valde att personligen genomföra ett våghalsigt genombrott. Tillsammans med bland andra Ascheberg och Dahlbergh red kungen genom en lucka i de danska linjerna och nådde fram till Schultz infanteri framför Lund, vid Helgonabacken. Under tiden fortsatte Bielke att hålla samman sina återstående skvadroner under mycket svåra förhållanden; han träffades själv i utrustningen av skott, hans förband led svåra förluster och nästan alla officerare omkring honom sattes ur spel. Situationen blev stundtals så kritisk att ett sammanbrott tycktes omedelbart förestående, men Bielke lyckades upprätthålla motståndet tills förstärkningar åter nådde honom. Samtidigt kunde också Hiertas västgötar åter gå till anfall. Kungens återkomst till de svenska linjerna fick därmed omedelbar betydelse för stridsmoralen, och den danska armén tvingades nu på allvar vända sig åt två håll, medan de svenska styrkor som ännu stod kvar vid Lund åter kunde ta offensiven.^[168]

Den fjärde aktionen, som inleddes omkring klockan 15.15, blev slagets avgörande slutstrid. När Karl XI återkom och de svenska styrkorna på nytt kunde samlas förändrades slagets dynamik. Den svenska motstöten i centrum hade då redan möjliggjorts genom ett plötsligt ingripande från svenska ryttarförband och dragoner, understödda av delar av centerns andra träff, vilket skapade oro och förvirring i de danska leden och bidrog till att flera danska förband började vackla eller bryta samman. De svenska förbanden lämnade därefter sina ställningar vid Lund och uppdelade i tre tre kolonner gick man till anfall i en samordnad manöver mot den danska linjens rygg och flanker. Schultz förde fram det svenska infanteriet längs Kävlingevägen mot danskarnas bakre delar, Ascheberg ledde huvuddelen av kavalleriet mot den danska vänsterflanken och Karl XI själv riktade med en mindre ryttarstyrka sitt anfall mot den danska högerflanken. Samtidigt band Bielkes och Helmfelts uttröttade men ännu stridsdugliga ryttare fienden frontalt. När Karl XI under framryckningen såg att den danska vänsterflygeln måste dela sig kring en höjd försökte han utnyttja detta genom att slå till innan fienden hunnit omgruppera sig.

Det blev därmed inte längre fråga om en regelrätt linjestrid, utan om ett gemensamt svenskt anfall från flera håll som snabbt bröt ned den danska sammanhållningen. Delar av den danska centern drevs tillbaka, andra splittrades när svenskt rytteri trängde igenom linjen, och den ordnade striden övergick efter kort tid i upplösning. Särskilt utsatt blev den danska centern, där bland annat de holländska matrosbataljonerna stod, medan även den danska vänster- och högerflygeln började falla sönder eller dra sig undan. Slagets avgörande kom därmed inte i form av ett utdraget infanterislag, utan genom att det svenska kavalleriet lyckades spränga motståndarens sammanhållning. Bielkes förband deltog i slutskedet tillsammans med andra ryttarenheter i nedkämpningen av motståndet, medan stora delar av det danska infanteriet gav upp eller föll sönder. Under denna fas tog svenskarna också ett mycket stort byte i form av kanoner, ammunitionsvagnar, fanor, standar, fångar och lägermateriel.

I detta skede tycks Kristian V ha befunnit sig vid den danska centerns kamp, där han försökte få fotfolket att hålla stånd när läget snabbt försämrades. När den danska ställningen blev så hotad att kungens egen position riskerade att skäras av lämnade han området och drog sig norrut från trakten mellan den tidigare vänsterflygeln och centern mot övergångarna över Kävlingeån. Uppgifter som placerar honom vid högerflygeln tillsammans med Livgarden til Hest i dess avgörande kamp har därför bedömts som osäkra och snarare som rykten eller efterhandskonstruktioner än som säkra slutsatser grundade i samtida vittnesmål. Samtidigt förlades slutskedet alltmer till trakten kring Vallkärra, där flera hundra danska infanterister och annat folk sökte skydd vid Vallkärra kyrka och de kringliggande murarna.

När den danska sammanhållningen väl började bryta samman övergick striden i stor utsträckning i en brutal förföljelse. Bielkes skvadroner och andra svenska ryttare angrep den upplösta danska slagordningen, och en allmän villervalla uppstod där delar av kavalleriet förföljde flyende ryttare medan andra gick till angrepp mot det danska fotfolket. Särskilt svårt drabbades de holländska matrosbataljonerna, som råkade i direkt sammanstötning med bland annat Bielkes och Baranoffs skvadroner. Deras fanor föll i svenskarnas händer och matroserna led mycket svåra förluster. Mördandet upphörde dock först när Helmfelt ingrep och gav order om pardon åt dem som lade ned vapnen. Samtidigt lyckades svenskarna inte helt stänga reträttvägen. Mellan Karl XI:s och Bielkes styrkor uppstod en korridor mot Vallkärra, genom vilken flera danska förband kunde ta sig undan och försöka samla sig på nytt.

Samtidigt tog sig Kristian V över Kävlingeån tillsammans med Brockenhus dragonregemente och sannolikt en mindre eskort ur Livgarden til Hest, troligen inte via Kävlinge bro utan snarare vid Krutmöllan eller möjligen Rinnebäcksvad. På vägen västerut mot Landskrona sammanträffade han med generalmajor Sandberg och uppmanade honom att försöka samla de flyende förbanden, men någon tydlig order om att återföra dem till slagfältet för att undsätta huvudarmén synes inte ha givits. I stället spreds bland de retirerande uppfattningen att dagen var förlorad och att Kävlingevägen var den naturliga reträttlinjen. Under tiden drog sig omkring 300 man ur Kongens Livregiment under överste Bibow tillbaka mot Vallkärra, där de först tog ställning i byn och därefter vid Vallkärra kyrka och dess muromgärdade kyrkogård. Bibow lät även sätta eld på en framför kyrkan belägen träbyggnad för att hålla svenskarna på avstånd. Karl XI, följd av bland annat gardet, försökte bryta motståndet, men de trånga bygatorna, stenmurar och rök från byggnader som danskarna satt i brand försvårade de svenska anfallen och gav det danska kavalleriet tid att ordna sitt återtåg. När mörkret föll kunde flera danska överlevande dra sig undan från det brinnande Vallkärra i riktning mot Landskrona. Vid omkring klockan 17 avbröts striden, någon fortsatt nattlig förföljelse kom inte till stånd och svenskarna återvände mot Lund, där vakter sattes ut och försök gjordes att rädda sårade från slagfältet.^[168]

Den danska armén har enligt olika källor förlorat minst 6 000–6 500 man i antalet stupade. De nederländska matroserna var särskilt olycksdrabbade; enligt vissa källor överlevde bara 47 man ur den ursprungliga styrkan. Bland de stupade fanns överstarna Rantzau och Holck, 3 överstelöjtnanter, 2 majorer och 4 ryttmästare. Bland de sårade fanns överste Brockenhus, 4 överstelöjtnanter, 1 major samt 3 ryttmästare. Flera danska regementen hade lidit mycket svåra förluster efter slaget, några rentav förintades. Vid Sjællandske nationale Rytterregiment stupade 13 av 18 officerare, och av Jydske nationale Rytterregiment återstod mindre än en fjärdel av dess nominella styrka, vid många kompanier rentav till 4–6 man. Lützows jydske bataljon hade i februari 1677 endast 50 man tjänstedugligt manskap.

Omkring 1 500–2 000 man hamnade i svensk fångenskap. Enligt en svensk fånglista från början av januari 1677 namngavs 176 danska officerare och civilbetjänter som tillfångatagna, medan antalet underofficerare och meniga uppgavs till 1 325. Bland krigsfångarna återfanns överstarna Plessen, Sehested, Örtenz och Schulenburg, 2 överstelöjtnnter, 4 majorer, 2 ryttmästare, 27 kaptener, 4 kaptenlöjtnanter, 3 regementskvartermästare, 44 löjtnanter, 48 kornetter och fänrikar, 9 fältpräster och 6 adjutanter. General Arenstorff evakuerades efter slaget till Köpenhamn, där han avled av kallbrand den 10 december. Svenskarna erövrade också från danskarna 51 artilleripjäser, 64 fälttecken, 4 pukor samt ett antal tross- och ammunitionsvagnar.

Den svenska arméns förluster uppgick till omkring 2 500–3 000 i antalet stupade. Vidare hamnade omkring 70 man i dansk fångenskap. Bland de stupade fanns generallöjtnant Galle, överstarna Ashton, Burghausen, Mörner, Ribbing och Siegroth, major von der Linde samt 9 ryttmästare. Enligt en uppgift från Sthen Jacobsen lämnades 1 979 sårade svenska soldater för vård i Malmö. Flera höga svenska officerare sårades under slaget, inklusive generalmajor Wittenberg, överstarna Baranoff, Gyllenstierna, Hierta, Kruuse, Lichton, von der Pahlen och Örneklou samt överstelöjtnant von Post. Generallöjtnant Fersen och överste Budberg blev krigsfångar efter slaget.^[76] Flera svenska regementet hade lidit mycket svåra förluster efter slaget, inklusive Livgardet, Dalregementet, Närke-Värmlands regemente, Livregementet till häst, Riksänkedrottningens livregemente till häst och Smålands dragonregemente. Danskarna erövrade 26 svenska fälttecken och 2 pukor.

Senare forskning har i högre grad problematiserat bilden av förlusterna kring slaget och framhållit att höga siffror ofta kan avse antalet kroppar som begravdes i och omkring valplatsen, snarare än hur många som faktiskt stupade under själva striden den 4 december. Därmed har man skiljt mellan dem som föll i slaget och dem som senare avled av sår, sjukdomar eller umbäranden i båda arméernas fältläger före och efter drabbningen. Ett viktigt led i den senare omtolkningen har därför varit att de båda arméerna redan före slaget var hårt härjade av sjukdom och svält. Mängder av människor i lägren var döende eller redan döda innan striden började, och när bönder senare fick i uppdrag att begrava kropparna är det sannolikt att inte bara stupade från själva slagfältet, utan också personer som avlidit i lägren och av sår efter slaget, räknades in. Därför kan det stora antalet begravda efter hand ha kommit att likställas med antalet stupade.

Arkeologen Kennet Stark har ifrågasatt den traditionella uppfattningen och menar att den bygger på en sammanblandning mellan stupade i själva slaget och det större antal döda som senare begravdes i området kring Lund.^[217][218] Han framhöll att mycket höga dödstal ofta har accepterats utan tillräcklig källkritisk prövning, trots att slagets förutsättningar enligt honom talar emot en så extrem dödlighet. Som stöd hänvisade han till tidiga uppgifter från veckorna efter slaget: i ett brev daterat den 9 december uppges de sammanlagda förlusterna till omkring 2 000 döda på båda sidor, i andra brev från december nämns cirka 4 000 döda på platsen, och Nils Bielke uppskattade de svenska förlusterna till drygt 1 000 döda och sårade. Stark drog därför slutsatsen att det verkliga antalet stupade i slaget sannolikt snarare låg kring 3 000–4 000 man totalt, varav drygt 1 000 svenska och uppemot det dubbla antalet danska soldater.^[217]

I samma riktning har författaren Katarina Harrison Lindbergh påpekat att Haquin Spegels, Rutger von Aschebergs och Erik Dahlberghs siffror på antalet stupade kan tolkas som uppgifter om begravda kroppar snarare än säkert fastställda stupade. Med utgångspunkt i sådana jämförelser, liksom i kända officersförluster och 1600-talets normala förlustmönster, drog Lindbergh slutsatsen att drygt 4 000 kan ha stupat i själva striden och att de svenska döda troligen uppgick till något över 1 000. För att pröva rimligheten i de lägre uppskattningarna hänvisade Stark också till förlustsiffror för enskilda svenska förband och till officersförlusterna. Han noterade att flera elitförband tycks ha förlorat omkring 15 procent av manskapet, vilket skulle ge drygt 1 000 stupade på svensk sida. Om det totala antalet döda verkligen hade överstigit 8 000, borde även officersförlusterna enligt honom ha varit väsentligt högre än de faktiskt var. Som ytterligare förklaring till de uppblåsta siffrorna framhöll han sjukdomarnas och umbärandenas betydelse under fälttåget. Han betonade att merparten av stormaktstidens militära förluster normalt inte uppstod i själva slagen utan genom svält, dysenteri och andra sjukdomar i lägren. När landshövding Augustin Leijonsköld senare lät allmogen begrava de döda i slutet av januari 1677, menar Stark att inte bara de stupade från slagfältet utan också människor som dött i sjukdom före och efter slaget räknades in. På så sätt kan siffran över 8 000 begravda ha uppstått utan att motsvara antalet stupade i själva drabbningen.^[217]

Senare arkeologiska fynd har gett viss ytterligare kunskap om fätslagets omfattning och de döda soldaternas begravningar. Vid Norra Nöbbelövs kyrka påträffades 1995 en massgrav med kvarlevor efter soldater från slaget. Materialet visade att de döda huvudsakligen var vuxna män i stridsför ålder, och flera skallar bar spår av våld. Gravens utformning tydde på att begravningen utfördes under svåra och pressade förhållanden, där syftet främst var att snabbt få undan de ruttnande kropparna. Vinterkylan gjorde dessutom att jorden var frusen, vilket innebar att många lik låg ovan jord under lång tid innan de kunde begravas. Även hästförlusterna var mycket stora, även om dessa sällan redovisas lika tydligt som människoförlusterna.

Arkeologiska undersökningar med metalldetektorer av det danska fältlägret norr om Lund inleddes 2006 och gav fynd av bland annat kulor och beslag, vilket bidrog till ökad kunskap om både lägerlivet och slagets förlopp. Undersökningarna visade också att delar av lägret kom att dras in i striderna.^[220] Undersökningar på Klostergården i Lund 2007 gav ett stort antal fynd av artilleriprojektiler från slaget, vilket bidrog med ny kunskap om stridernas intensitet och om ammunitionens användning på slagfältet. Fynden, som härrörde från jordmassor flyttade från norra Lund, stärkte också uppfattningen att viktiga lämningar från slaget fortfarande kunde påträffas och att flera frågor om slagfältets exakta förlopp och gravplatser ännu var olösta.^[221] Vid undersökningar av det danska härlägret 2018 påträffades lämningar efter minst två soldater, däribland en grunt begravd ung man som sannolikt tillhörde den danska armén. Fyndet gav ny kunskap om lägerområdet och bidrog till forskningen om var de döda efter slaget begravdes, samtidigt som det underströk att många av de omkomna under fälttåget sannolikt avled av sjukdomar snarare än i själva striden.^[222] I februari 2025 gjordes undersökningar längs en planerad fjärrvärmeledning mellan Örtofta och Gunnesbo som givit fynd från flera tidsperioder. Vid fälten söder om Lund påträffades dessutom danska pistolkulor, vilket har beskrivits som de första direkta fynden från själva slagfältet.^[223]

Källunderlaget till slaget vid Lund består i huvudsak av berättelser och vittnesmål som nedtecknades efter striden, inte av egentliga samtida kvarlevor i strikt mening. På svensk sida intar Erik Dahlberghs och Nils Bielkes texter en särställning, och utan deras redogörelser hade kunskapen om slagets förlopp varit betydligt mer begränsad. Dahlberghs betydelse låg dels i de senare slagbilderna och bataljuppställningarna, dels i hans skriftliga relationer. Den äldsta kända relationen skrevs redan den 9 december 1676 i form av ett brev från det erövrade danska fältlägret till fältmarskalk Gustaf Persson Banér. Senare samlade Dahlbergh också in upplysningar från framstående deltagare, bland annat i en särskild relation om infanteriet och vänsterflygeln som 1687 dikterades av Martin Schultz och Hans Wachtmeister i närvaro av Fritz Wachtmeister. Den mest använda av Dahlberghs relationer tillkom 1690 och överlämnades till Karl XI, som själv gjorde ändringar och tillägg i texten. Just kungens egna ingripanden har bedömts ge denna relation dess särskilda källvärde. Samtidigt byggde framställningen i stor utsträckning inte på enbart Dahlberghs egna minnen, utan på äldre relationer och tidigare material som han bearbetade och sammanställde. Nästan lika viktig för eftervärldens bild av slaget är Nils Bielkes redogörelser. Särskilt betydelsefull är brevrelationen till hans farbror Sten Nilsson Bielke, daterad den 8 december 1676 vid Svenstorp, liksom en senare och mer genomarbetad relation från den 20 december samma år, som även föreligger i en fransk version och tycks ha varit avsedd för vidare spridning. Därutöver fanns bidrag från andra deltagare, bland annat Otto Wilhelm von Fersen och Bernhard Mellin, samt flera svenska officiella relationer. Dessa senare höll visserligen en relativt måttfull ton, men var innehållsligt magra och hade i flera fall tydlig propagandakaraktär.

De danska officiella relationerna av slaget präglades i hög grad av behovet att mildra och förklara nederlaget. De stod dessutom nära varandra textmässigt, i flera fall så nära att de snarast framstod som olika versioner av samma grundtext. Betydligt större värde har det material som tillkom i samband med de danska undersökningarna och rättsprocesserna efter slaget. Särskilt central blev processen mot generalmajor Anders Sandberg, chefen för den danska vänsterflygeln, som fick bära huvudansvaret för nederlaget. Åtalet rörde främst brister i bevakningen natten före slaget samt hans misslyckande att hejda de flyende trupperna och föra dem tillbaka till striden. I målet hördes ett stort antal vittnen, bland dem löjtnanten Hans Adam Pulow, vars redogörelse framstod som särskilt utförlig. Sandberg förklarades ha brustit i sina skyldigheter, men fråntogs till slut sin befattning utan att drabbas av ett hårdare straff. Nära förbundet med Sandbergmålet var processen mot Johan Caspar von Cicignon, som förde befäl över infanteriets andra träff i centrum. Även där samlades ett omfattande vittnesmaterial in, och liknande granskningar berörde dessutom andra danska befälhavare. Tillsammans gav dessa processer en ovanligt rik inblick i slagets förlopp, eftersom de innehöll många konkreta och annars obevittnade detaljuppgifter om rörelser, sammanbrott och enskilda händelser på slagfältet.

Segern vid Lund stärkte Karl XI:s ställning och självförtroende, men den innebar inte att det danska väldet i Skåne omedelbart bröts. Under vintern 1676–1677 fortsatte kriget därför med full kraft. Svenskarna kunde återta Helsingborg den 30 december och därefter gå vidare med operationer mot de återstående danska fästena och stödjepunkterna. Samtidigt försvagades båda sidorna fortfarande av sjukdomar och försörjningsproblem. I början av 1677 riktades de svenska ansträngningarna mot Kristianstad, medan danskarna fortfarande kunde hålla viktiga fästen som Landskrona och Kristianstad. Slaget vid Lund blev därmed främst avgörande genom att den svenska armén kunde stanna kvar i Skåne och återta initiativet, inte genom att den danska krigsmakten krossades en gång för alla.^[241]

Svenskar och danskar konfronterades därefter åter i större skala under fälttåget 1677, och huvudarméerna möttes på nytt i slaget vid Landskrona den 14 juli 1677. Där vann svenskarna ännu en viktig seger, men inte heller denna blev slutgiltigt avgörande på ett sådant sätt att hela kriget omedelbart upphörde. Strider, belägringar och manövrer fortsatte även därefter, och först genom fredsuppgörelserna 1679 avslutades kriget. Den slutliga regleringen kom den 26 september 1679 genom freden i Lund, som bekräftade att Gotland och hela Skåneland förblev svenskt.^[241]

Det främsta minnesmärket över slaget vid Lund är monumentet i nuvarande Monumentparken norr om stadskärnan. Initiativet togs av Martin Weibull och De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening, och monumentet restes som ett gemensamt dansk-svenskt minnesmärke med uttalat försonande syfte, snarare än som en hyllning av den svenska segern. Det ritades av Helgo Zettervall, avtäcktes 1883 och placerades på höjden vid slagfältet intill Lerbäckshög, en gravhög från bronsåldern. Det ursprungliga monumentet var uppfört i cement, men eftersom materialet vittrade ersattes det 1930 av en granitkopia. Monumentets inskrifter och program betonade gemenskapen mellan de nordiska folken, och platsen har senare också använts vid försonings- och minneshögtider, bland annat 1926 och 1945. Under andra världskriget fick platsen ytterligare symbolisk betydelse som en länk mellan Skåne och det ockuperade Danmark. När Danmark och Norge befriades från Nazityskland i maj 1945 samlades människor vid monumentet i Lund för att markera friheten, och där hölls tal av representanter för de nordiska grannländerna. Ett annat tydligt minnesmärke finns vid Norra Nöbbelövs kyrka, där en minnessten som avtäcktes 1998 erinrar om den massgrav från slaget som påträffades 1995 i samband med markarbeten vid kyrkan.^[259]

Slaget vid Lund har i eftervärldens konst främst skildrats genom hovanknutet bataljmåleri och senare minneskonst. De mest betydande bataljmålningarna utfördes av Johann Philip Lemke, vars bildsvit över slagets olika drabbningar förenar fågelperspektiviska översikter av slagfältet med dramatiska förgrundsscener och kungacentrerad heroik. Lemkes målningar sattes efteråt upp i Karl XI:s galleri i Drottningholms slott.^[260] Därtill kommer David Klöcker Ehrenstrahls ryttarporträtt av Karl XI vid slaget, vilket blev den mest inflytelserika enskilda bilden av händelsen och bidrog till att forma den visuella minnesbilden av kungen som segrare vid Lund.